Elnätet är den nya oljan – Kanada och EU bygger sin framtid kring elen
Kanada och EU har insett att elnätet är vår tids viktigaste resurs.
Elektriciteten tar centrum
När Kanadas statsminister Mark Carney presenterade landets nationella elstrategi var det en signal om att något fundamentalt håller på att förändras. Enligt CleanTechnica handlar dokumentet inte enbart om klimat – det är lika mycket en industripolitik och en plan för försörjningstrygghet. Kanada producerar redan runt 80 procent av sin el från fossilfria källor, men nätet är splittrat i provinsiella öar som sällan kommunicerar med varandra. När efterfrågan väntas fördubblas till 2050 räcker inte det.
Det intressanta med den kanadensiska strategin är att den ställer en gammal fråga på sin spets: vad är ett elnät egentligen till för? Svaret som Carney-regeringen ger är tydligt – det är infrastruktur för hela ekonomin, inte bara för hushållens lampor. Industri, transport och värme elektrifieras i allt snabbare takt, och ett fragmenterat nät är ett konkurrenshinder.
Samma insikt dröjer sig fram i Europa. I ett öppet brev till EU:s ledning kräver ett brett koalition av civilsamhälles- och industriorganisationer ett bindande ramverk för energipolitiken efter 2030, rapporterar CleanTechnica. Argumenten är inte bara klimatmässiga – Rysslands krig mot Ukraina har gjort fossilberoendet till en säkerhetspolitisk fråga. Organisationerna beräknar att en elektrifiering av hälften av EU:s ekonomi fram till 2040 kan ge nettobesparingar på 29 miljarder euro per år. Varje procentenhets förbättring av energieffektiviteten minskar gasimporten med 2,6 procent – ett siffra som är lätt att ta till sig.
Regelverket halkar efter tekniken
Men politiska visioner är en sak. Regelverket som möjliggör dem är en annan. Här är läget mer bekymmersamt. Branschorganisationerna IRU och T&E har skickat gemensamma brev till EU:s beslutsfattare där de varnar för att de pågående förhandlingarna om vikt- och dimensionsdirektivet riskerar att köra fast, rapporterar CleanTechnica. Direktivet styr hur utsläppsfria tunga fordon får utformas – och utan klara spelregler väljer transportföretagen att avvakta med sina investeringar. Det är ett klassiskt hönan-och-ägget-problem: branschen vill ha förutsägbarhet innan de satsar, men förutsägbarhet kräver politiska beslut som tar tid.
I USA är motståndet ännu mer konkret. Sierra Club och Earthjustice argumenterar i appellationsdomstolen mot energidepartementets beslut att tvinga kolkraftverket J.H. Campbell att fortsätta driften – trots att elnätsoperatören MISO:s senaste kapacitetsauktion visar att regionen faktiskt har ökat sin kapacitet med 5,6 gigawatt, varav mer än hälften från solenergi. Mer el finns alltså tillgänglig, men gammal infrastruktur hålls konstgjort vid liv.
Tekniken springer före
Mitt i det politiska gnisslet händer det intressanta saker på tekniksidan. MIT-bolaget Transaera, grundat av bland annat Nobelpristagaren i kemi Omar Yaghi, tillverkar klimatanläggningar som drar 40 procent mindre energi än konventionella system. Hemligheten är att separera avfuktning från kylning – något som traditionella system inte gör – med hjälp av metallorganiska strukturer, det materialslag som tilldelades Nobelpriset i kemi förra året. Global kylning stod för 5 000 terawattimmar år 2022 och väntas tredubblas till 2050. En effektivitetsförbättring på 40 procent i den sektorn är inte en liten sak.
Och ute i fält rullar konkreta projekt. Det spanska energibolaget Matrix Renewables har kopplat samman ytterligare två solparker i Cuenca-provinsen med det nationella nätet, rapporterar Energy Monitor. Båda på drygt 51 megawatt vardera, och med långsiktiga leveransavtal med läkemedelsföretaget Merck. Bolaget arbetar nu även med att integrera batterilager och vindkraft i sin portfölj – ett tecken på att den tekniska mognaden inom förnybara energikällor gör det möjligt att bygga mer flexibla system.
Även i USA finns lagstiftningsinitiativ som pekar framåt. Kongressledamoten Rosa DeLauros förslag Fair Trade for Working Families Resolution skulle kräva bindande miljövillkor i amerikanska handelsavtal, och sätta stopp för det som förespråkarna kallar en kapplöpning mot lägsta möjliga miljöstandard – särskilt relevant när USMCA-avtalet med Kanada och Mexiko nu omförhandlas.
Många fronter, en riktning
Det som slår mig när jag väver samman dessa nyheter är att omställningen inte är linjär – den är parallell. Teknik, juridik, regelverksutveckling och infrastrukturbygge sker samtidigt, i otakt, och med olika hastighet i olika länder. Det är rörigt. Men det är också ett tecken på att förändringen är på riktigt.
Vår analys
Klimatomställningen brukar beskrivas som ett enda stort projekt – men det är egentligen tusentals parallella processer som körs i otakt. Det som gör det nuvarande läget intressant är att teknikutvecklingen på flera områden nu springer ifrån politiken. Transaeras kylningsteknik är ett tydligt exempel: nobelforskningens genombrott hamnar snabbt i kommersiella produkter, medan EU:s vikt- och dimensionsförhandlingar fortfarande stampar på stället.
Det är också värt att notera att argumenten för omställningen har breddats. Energisäkerhet, prisöverkomlighet och industriell konkurrenskraft nämns nu i samma andetag som klimatmålen – och det är troligen en mer politiskt hållbar kombination än klimatargumentet ensamt. När Kanada talar om elnätet som ekonomisk infrastruktur, och EU räknar på miljardsparanden från minskad gasimport, signalerar det ett paradigmskifte: det handlar inte längre om att offra något för klimatets skull, utan om att bygga ett bättre system. Det är en berättelse med bärkraft.