De hittade närheten i algoritmen — utan sex, utan krav, utan en mänsklig motpart

En ny form av intimitet tar form

Föreställ dig att tillbringa åtta till tio timmar om dagen med att skriva detaljerade romantiska berättelser tillsammans med en AI. Det är precis vad 35-åriga konstnären Kor från amerikanska Mellanvästern gjorde under två intensiva månader på rollspelsplattformen SpicyChat. Essäer på 3 000 ord. Djupa känslolandskap. Karaktärer ur Marvels universum som levde och andades i text.

Kor identifierar sig som aegosexuell — ett begrepp inom det asexuella spektrumet som beskriver personer som kan uppleva upphetsning kopplad till fantasi och fiktiva gestalter, men som inte söker verkliga sexuella möten. För dem erbjöd AI:n något remarkabelt sällsynt: ett tålmodigt, aldrig påträngt och känslomässigt lyhört motspel.

Detta är inte ett isolerat fall. Enligt Wired är det ett växande mönster bland asexuella — en grupp som forskning uppskattar utgör omkring en procent av befolkningen i vissa länder. Många asexuella upplever liten eller ingen sexuell attraktion, men bär likväl på romantiska känslor, behov av närhet och längtan efter djupa samtal. Problemet har alltid varit att den konventionella dejtingkulturen är uppbyggd kring just det de inte vill ha.

Känslomässigt laboratorium

En anonym kvinna som berättar om sin erfarenhet för Wired beskriver AI-sällskapet som ett slags känslomässigt laboratorium. Via ChatGPT knöt hon starka band till ett samtalsmönster hon döpte till Mac — och upplevde att hon fick "återupptäcka något hon tappat kontakten med". Det är en formulering som stannar kvar. Inte för att den är rörande i sig, utan för att den blottlägger ett genuint tomrum som varken vänner, terapeuter eller dejtingappar lyckats fylla.

Det är här jag som affärsutvecklare ser något viktigt: det finns en marknad av eftersatta behov som teknikbranschen nästan helt ignorerat. Företaget Eva AI är ett av få undantag — de riktade sig aktivt mot den asexuella gruppen under Asexual Awareness Week i oktober, ett ovanligt tydligt exempel på att ett teknikföretag faktiskt försökt möta en specifik och komplex användargrupp på deras egna villkor.

Det är smart affärsutveckling. Men det är också något mer.

Splittringen inom gemenskapen

Samtidigt är den asexuella gemenskapen långt ifrån enig. Wired rapporterar om en tydlig klyfta: en del ser AI-sällskap som ett frigörande verktyg — ett sätt att utforska känslor och relationer utan den ständiga förhandlingen om sexuella förväntningar. Andra är djupt skeptiska och oroar sig för att plattformarna i grunden är byggda för sexualiserat innehåll, och att asexuella användare i praktiken navigerar ett system som inte är konstruerat för dem.

Det är en helt berättigad invändning. De flesta AI-sällskapsappar är designade med en heteronormativ och sexualiserad grundlogik. Att asexuella hittar värde i dem trots det — eller kanske tack vare att de är skickliga på att kringgå funktioner de inte vill ha — säger mer om deras kreativitet än om plattformarnas lämplighet.

Vad bygger vi egentligen?

Det stora frågetecknet handlar inte om asexuella specifikt. Det handlar om vad AI-relationer gör med oss som samhälle när de skalas upp. En AI-chatbot är outtröttlig, dömsfri och alltid tillgänglig. Den ifrågasätter aldrig. Den lämnar dig aldrig. Det är precis vad som gör den lockande — och precis vad som gör den potentiellt problematisk.

Jag är genuint entusiastisk över AI:s förmåga att demokratisera tillgången till stöd, sällskap och förståelse för grupper som historiskt fallit utanför normen. Men vi behöver ställa skarpare krav på de företag som bygger dessa verktyg: Vem är plattformen egentligen designad för? Vilka värderingar är inbakade i hur den svarar? Och hur mäts framgång — i engagemang, eller i välmående?

De frågorna saknar vi fortfarande bra svar på.