Åtta år efter protesterna på Cannes-trapporna: glastaken sitter kvar
Åtta år efter Cannes-löftet om jämlikhet: glastaken sitter fortfarande kvar.
Glaslocket sitter kvar
Det var 2018 som Ava DuVernay, Cate Blanchett och drygt 80 andra kvinnliga filmskapare ställde sig på trapporna till Cannes och krävde förändring. Festivaldirektör Thierry Frémaux undertecknade ett löfte. Åtta år senare rapporterar The Hollywood Reporter att resultaten är – milt sagt – blandade.
I år deltar fem kvinnliga regissörer i huvudtävlingen. Det är en minskning från förra årets rekordnotering på sju. Sammantaget regisseras 34 procent av alla filmer i det officiella urvalet av kvinnor, men i den prestigefyllda tävlingssektionen – där Guldpalmen delas ut och de mest lukrativa distributionsavtalen sluts – sjunker siffran till 22 procent.
"Vi har verkligen svårt att bryta igenom auktörernas glastak. Det finns fortfarande en uppfattning att auktörer är män", säger Kirsten Schaffer från Women in Film till The Hollywood Reporter.
Det är en träffande formulering. Festivalen har uppnått jämlikhet i juryer och bland personal – men det är i tävlingssektionen som makten och pengarna finns. Och där är mönstret envist.
Det gör de kvinnliga regissörer som faktiskt tagit sig in desto mer anmärkningsvärda. Charline Bourgeois-Tacquet, som slog igenom med den romantiska komedien Anaïs in Love 2021, har nu tagit steget upp till huvudtävlingen med A Woman's Life. Filmen skildrar en 55-årig kirurg i Paris som jonglerar yrkesansvar och osynlighet – en berättelse om en kvinna som blivit osynlig för sin omgivning, och för sig själv. The Hollywood Reporter lyfter Léa Drucker för en nyanserad gestaltning och pekar på Bourgeois-Tacquet som en del av en ny generation franska kvinnliga regissörer.
Samtidigt fick transregissören Jane Schoenbrun stående ovationer i nästan sex minuter för skräckfilmen Teenage Sex And Death At Camp Miasma – en film som medvetet omformulerar könsroller och traumaöverlevnad genom ett transperspektiv. Det är den typen av röster som förändrar vad filmkonst kan vara.
Arbetsvillkoren bakom kameran
Men Cannes är inte bara en konstnärlig arena. Det är också en arbetsplats – och där är bilden mörkare.
Britanniens fackförbund Bectu och franska systerförbund har vid årets festival gemensamt lanserat kampanjen "Broken Turnaround". Enligt The Hollywood Reporter kritiserar de en arbetskultur som "normaliserat långa arbetsdagar" med allvarliga konsekvenser för hälsa och säkerhet. Kärnan i kritiken är att film- och tv-arbetare rutinmässigt pressas att ignorera de lagstadgade viloperioder de juridiskt har rätt till.
"Orealistiska tidsramar för produktioner sätter intensiv press på arbetarna", skriver förbunden i sitt gemensamma uttalande.
Det är en påminnelse om att filmfestivalens glans vilar på axlarna av människor som ofta arbetar under hård press och med begränsat rättsskydd i praktiken.
Skönhetsbranschens egna Hungerspel
En dimension som sällan diskuteras är den ekonomiska verkligheten för de frilansande smink- och hårartister som gör röda mattan-stunden möjlig. Den svenska sminkartisten Naïma Bremer, global ambassadör för Fenty Beauty, beskriver Cannes som "Hungerspelen för glamour" – och hon menar det bokstavligt.
Enligt The Hollywood Reporter investerar Bremer själv mellan 3 000 och 6 000 dollar ur egen ficka per festival för att delta. Lyxhus som Dior och Chanel betalar för sina egna artisters resor – men frilansarna finansierar sin närvaro helt på egen hand, i hopp om att exponeringen ska ge tillbaka på sikt.
"Det är en stor investering, men exponeringen och trovärdigheten det ger är ovärderlig", säger hon.
Det är ett system där de med störst ekonomisk trygghet vinner – och där kreativ talang utan kapital i ryggen riskerar att stängas ute.
Konsten lever, strukturerna hänger kvar
Mitt i allt detta pågår naturligtvis filmkonsten. Ryusuke Hamaguchi, Oscarsvinnaren bakom Drive My Car, premiärvisar den tre timmar långa All of a Sudden – en film om vårdande relationer och kapitalismens systemfel, delvis inspelad med verkliga boende på ett riktigt äldreboende i Paris. Och In Waves av Phuong Mai Nguyen gör historia som första animerade film att öppna Critics' Week.
Cannes 2026 rymmer alltså genuint banbrytande konst. Men festivalen är också en spegel av filmbranschen i stort: löften om förändring som inte riktigt infrias, arbetsvillkor som halkar efter, och en ekonomisk logik som avgör vem som faktiskt tar sig in i rummet.
Vår analys
Cannes är ett utmärkt prisma för att förstå hur kulturinstitutioner förändras – eller snarare, hur trögt de gör det. Åtta år av löften har gett 22 procent kvinnliga regissörer i huvudtävlingen. Det är inte ingenting, men det är inte heller transformation.
Det intressanta är att strukturproblemen är välkända och dokumenterade. Problemet är inte brist på kunskap – det är brist på mekanismer som faktiskt förändrar urvalsbeteenden. Kvoter, transparens i urvalsprocesser och ekonomiskt stöd till underrepresenterade filmskapare är verktyg som finns. Frågan är om festivalledningen har genuint intresse av att använda dem.
Fackförbundens "Broken Turnaround"-kampanj pekar på något liknande: reglerna finns redan på papper, men den faktiska arbetskulturen ignorerar dem. Det är ett regelefterlevnadsproblem, inte ett lagstiftningsproblem.
På sikt tror jag att förändringen kommer att drivas av publiken och distributörerna – inte av festivalen själv. När filmer med bredare perspektiv konsekvent presterar väl, följer marknaden efter. Det tar tid, men riktningen är rätt.