Datacentret som kan svälja en och en halv gång mer gas än hela Utah – och ingen verkar kunna stoppa det

Stratos-projektet: När AI:s energihunger får ett ansikte

Någonstans i Hansel Valley, ett glest befolkat område i Box Elder County i Utah, kan snart historiens största datacenter ta form. Det kallas Stratos-projektet och drivs med stöd av den kanadensiske riskkapitalisten och TV-profilen Kevin O'Leary. Siffrorna är svindlande: 40 000 hektar mark – mer än dubbelt så stort som Manhattan – och ett beräknat elbehov på 9 gigawatt, vilket är nästan dubbelt så mycket som hela delstatens toppförbrukning under 2025.

Rapporterar The Verge om hur projektets väg från idé till politiskt godkännande var anmärkningsvärt kort. O'Leary träffade Utahs guvernör Spencer Cox i januari i år. I mars hade man redan ett formellt partnerskap med fastighetsutvecklaren West GenCo. Första fasen beräknas kosta drygt fyra miljarder dollar.

Godkännandet från både county-styret och guvernören är klart. Återstår gör miljö- och bygglov – och det är där motståndet samlas.

Gasledningar och gigantiska fotavtryck

Stratos-projektet ska inte anslutas till det befintliga elnätet på traditionellt vis. Istället planeras ett eget kraftverk kopplat till Ruby Pipeline, en gasledning som löper från Wyoming till Oregon. Den ideella organisationen Utah Clean Energy har räknat på vad det innebär i praktiken: anläggningen kan förbruka upp till 448 miljarder kubikmeter naturgas per år – ungefär en och en halv gång så mycket som samtliga hushåll, företag och kraftverk i Utah tillsammans förbrukar i dag.

Det är en siffra som sätter AI:s energihunger i ett konkret och obehagligt ljus.

O'Leary tonar ner kritiken och ramar in projektet som en geopolitisk nödvändighet. "Det visar Kina och resten av världen att vi inte leker", sade han i en intervju med Fox News. Han lyfter även anläggningens roll för det nationella försvaret som ett skäl att prioritera projektet.

En bransch i kapp-löpning med sig själv

Stratos-projektet är ett extremt uttryck för en trend som hela teknikbranschen brottas med. De stora språkmodellerna och de träningsjobb som krävs för att hålla dem konkurrenskraftiga är extremt beräkningsintensiva. Microsoft, Google och Meta bygger alla ut sin datahallskapacitet i rasande takt – och energibehovet följer med.

Som systemutvecklare ser jag hur detta speglar ett djupare mönster: vi bygger kapacitet för att möta en efterfrågan som vi inte helt förstår ännu. Skalbarhet är en dygd i mjukvaruvärlden, men när infrastrukturen är fysisk – och bränslet är fossil naturgas – blir konsekvenserna påtagliga på ett helt annat sätt.

Det finns legitima argument för storskalig AI-infrastruktur på hemmaplan. Suveränitet över beräkningskapacitet är en reell säkerhetsfråga. Men frågan är om det finns smartare vägar dit än att bygga ett enskilt projekt som på egen hand skulle förändra en hel delstats energiprofil.

Folkligt motstånd och en osäker framtid

Trots de politiska godkännandena är Stratos-projektet långt ifrån i hamn. Miljögranskningen återstår, och motståndet från lokala grupper och miljöorganisationer är påtagligt. Utah Clean Energys beräkningar är tänkta att fungera som ett varningstecken till de tillståndsmyndigheter som nu har bollen.

Det är också värt att notera hur snabbt beslutsprocessen gick i de tidiga stadierna. Från januarimöte till marskunngjort partnerskap är en hastighet som väcker frågor om hur noggrant för- och nackdelar vägdes mot varandra – och vilka röster som fick vara med i rummet.

Stratos-projektet är i mångt och mycket ett lackmustest: Hur hungrig är USA på AI-dominans, och vilket pris är man beredd att betala – i dollar, i koldioxid och i lokalt förtroende?