Hundratusentals daggmaskar renar gödsel dygnet runt – kan tekniken rädda mjölkbranschens klimatrykte?

En handfull mull med stor potential

Anthony Agueda är tredje generationens mjölkbonde i Hickman, Kalifornien. Men när han gräver ned händerna i sin gödselbädd letar han inte efter jord – han letar efter maskar. Under ett lager av träflis och krossat flodsand, i en bädd som sträcker sig över sex fotbollsplanors yta, lever hundratusentals daggmaskar som tillsammans utgör ett biologiskt reningsverk för gårdens Holstein-kor.

Tekniken kallas vermifiltrering och är utvecklad av det chilenska företaget BioFiltro. Aguedas gård var en av de första i Kalifornien att ta tekniken i bruk, och enligt MIT Technology Review är i dag ytterligare åtta liknande anläggningar i drift på amerikanska gårdar – med sexton till på väg.

Det låter nästan för enkelt för att vara sant. Men det är just enkelheten som är poängen.

Gödsel är ett underskattat klimatproblem

Gödselhantering inom djurhållningen är en av jordbrukets mest svårhanterliga miljöfrågor. Det vanligaste tillvägagångssättet – att pumpa flytgödseln till öppna dammar – skapar syrefattiga förhållanden där mikroorganismer producerar metan som biprodukt. Andra mikrober bidrar med lustgas, ett växthusgaser som är upp till 275 gånger kraftfullare än koldioxid räknat över ett sekel.

Enligt World Resources Institute svarar gödselhantering på mejeri- och svingårdar för 1,6 procent av USA:s totala växthusgasutsläpp. Globalt handlar det om runt tio procent av hela boskapsnäringens klimatpåverkan. Det är siffror som lätt drunknar i den politiska debatten om fossila bränslen – men som ändå är fullt mätbara och fullt möjliga att påverka.

Hur fungerar det egentligen?

Vermifiltrering bygger på ett samspel mellan maskar och mikrober. Flytgödseln leds in i bädden uppifrån och filtreras nedåt genom lagren av organiskt material. Maskarna bryter ned det organiska innehållet mekaniskt, medan mikrober i bädden tar hand om det biologiska nedbrytningsarbetet. Resultatet är renare vatten ut ur systemet, kraftigt minskade metanutsläpp och en restprodukt – maskkompost – som kan användas som jordförbättringsmedel.

MIT Technology Review beskriver tekniken som lovande och kostnadseffektiv jämfört med mer teknologiskt avancerade alternativ. Det är inte en lösning som kräver avancerade sensornätverk, maskininlärningsmodeller eller molninfrastruktur. Det är biologi i arbete – och det är en stor del av teknikens charm.

Som systemutvecklare fastnar jag ofta i tanken att komplexa problem kräver komplexa lösningar. Vermifiltrering är en välbehövlig påminnelse om att det inte alltid stämmer. Ibland är det bästa systemet det som redan finns i naturen – man behöver bara skala upp det rätt.

Skalbarhet är fortfarande en öppen fråga

Men just skalbarhet är den stora frågan. Sexton anläggningar på gång i USA är ett lovande bevis på konceptet, men mjölkindustrin är enorm. Att rulla ut vermifiltrering i stor skala kräver standardiserade metoder för installation och drift, tillräcklig tillgång på maskar och organiskt filtermaterial, incitament – ekonomiska eller regulatoriska – för bönder att ställa om, och robust uppföljning av faktiska utsläppsminskningar.

Trycket på livsmedelsindustrin att ta ansvar för sina utsläpp ökar, och det skapar förutsättningar för att just sådana incitament byggs in i kommande lagstiftning eller certifieringssystem. BioFiltros teknik befinner sig i ett gynnsamt läge: metoden är beprövad i liten skala, kostnadsnivån är rimlig och efterfrågan på trovärdiga klimatlösningar inom jordbruket växer.

Det återstår att se om daggmasken kan bli lantbrukets oväntade klimathjälte – men förutsättningarna finns där.

Källa: MIT Technology Review, rapporterat 7–8 juli 2026.