Klimatomställningen möter hårdare och mer institutionellt motstånd – i USA och EU
Klimatomställningen möter växande motstånd – både i Washington och Bryssel.
Pressen kommer från alla håll simultaneously
Det är ett ovanligt komplicerat moment för den gröna omställningen. Inte för att viljan saknas – snarare för att motståndet har blivit mer sofistikerat, mer institutionellt och mer svårmanövrerat än tidigare.
Ta USA som startpunkt. Trumpadministrationens miljömyndighet EPA har föreslagit att skärpta avgasnormer för fordon ska försenas med två år. Sierra Club och en rad samarbetsorganisationer har formellt protesterat, och det anmärkningsvärda är att EPA:s egna beräkningar visar att försvagade normer leder till ökad luftförorening, fler förebyggbara sjukdomar och fler förtida dödsfall. Ändå går förslaget framåt. Som Sierra Clubs chefsadvokat Josh Berman konstaterar: tekniken som krävs för att möta normerna finns redan – och den är kostnadseffektiv. Det är alltså inte ett teknikproblem vi ser. Det är ett politiskt val.
EU lovade storslaget – men ramverket hänger efter
På andra sidan Atlanten är bilden annorlunda men inte enklare. EU har högt ställda elektrifieringsambitioner, delvis drivna av den energikris som följde av kriget i Mellanöstern och stängningen av Hormuzsundet. Men enligt ett öppet brev till EU-kommissionen, undertecknat av biltillverkare, projektutvecklare, investerare och branschorganisationer, är de finansiella verktygen för att förverkliga ambitionerna kraftigt underutvecklade.
Kärnan i kritiken är att det nuvarande statsstödsramverket – kallat CISAF – inte är konstruerat för att locka privat kapital. Det saknar förutsägbarhet, kräver individuell prövning av stora investeringar och innebär fleråriga förhandlingar. Ingen riskkapitalist eller industriinvesterare fattar beslut under sådana villkor. Brevet skickades inför kommissionens elektrifieringshandlingsplan den 15 juli, och budskapet är glasklart: om ni menar allvar med målen, reformera regelverket.
Ny taktik: prata plånbok, inte planet
Medans policyprocesserna hackar sig fram händer något intressant på strategiplanet. Sedan 2024 har nio nya organisationer för ren energi etablerats i USA – och de pratar inte om klimat. De pratar om elkostnader, ekonomisk tillväxt och lokal infrastruktur.
Det är en medveten och klok ompositionering. Arnab Pal, vd för Deploy Action som grundades 2025, formulerar det träffsäkert: "Poängen är inte att vi behöver mer sol eller batterier, utan att vi ska rena elnätet och sänka kostnaderna i processen." Organisationen finansieras via donationer snarare än branschmedlemmar, vilket ger rörelsefrihet att tala utan motstridiga lojaliteter. Och man riktar sig medvetet mot statlig och lokal nivå – för federala vindar skiftar vart fjärde år, men kommunala tillståndsmyndigheter och elnätsdriftfrågor lever vidare oavsett vem som sitter i Vita huset.
I samma anda rör sig Bill Frist – tidigare republikansk senatsledare och hjärtkirurg – som nu argumenterar för att planetens hälsa och människors hälsa är oskiljaktiga. En f.d. konservativ politiker med sju procent i miljöbetyg som vittnar inför kongressens budgetutskott om ekosystemkollapsens effekter på barns immunförsvar är inte en person som kan avfärdas som vänsteraktivist. Det är exakt den typen av röst som kan röra om i gamla övertygelser.
Omvärlden väntar inte
Medan väst brottas med politiskt motstånd och tungrörliga regelverk agerar andra snabbare. I Nairobi har FN:s utvecklingsprogram UNDP och kinesiska elfordonsföretaget TAILG undertecknat ett samarbetsavtal om ett kunskapscentrum för grön rörlighet i Afrika. TAILG producerar över 15 miljoner enheter per år och finns i fler än 70 länder. Det är inte en pilot – det är en industriell rörelse.
Och i Sydafrika, ett land mitt i en djup energiomställning, lanserar bolaget Florion en AI-driven plattform som hjälper företag navigera ett allt mer komplext energilandskap – med elnät, solenergi, förnybarhandel och koldioxidskattexponering i ett och samma gränssnitt. Det är inte grön idealism. Det är affärsmässig riskhantering i realtid.
Klimatomställningen pressas hårt. Men den rör sig ändå – nu på marknadens villkor, med nya röster och ny geografi.
Vår analys
Det som händer just nu är en mognadsprocess, inte ett bakslag. Den gröna omställningen lär sig tala flera språk samtidigt: politikspråket i Bryssel, affärsspråket på Wall Street och folkspråket i delstatsparlament. Det är nödvändigt – och det är hälsosamt.
Trumps försvagade avgasnormer är ett reellt problem, men de är inte irreversibla. EU:s statsstödsproblematik är byråkratisk tröghet, inte ideologisk fientlighet – och den kan reformeras. Det verkligt intressanta är att marknaden inte väntar på politiken längre. Plattformar som Florion, partnerskap som UNDP-TAILG och rörelser som Deploy Action visar att omställningen nu äger rum parallellt med – och ibland trots – det politiska systemet.
Som affärsutvecklare ser jag detta som ett paradigmskifte: den gröna omställningens nästa fas drivs inte av idealism utan av konkurrenskraft, riskhantering och kostnadsoptimering. Det är en starkare grund. Den som förstår det positionerar sig rätt – nu.