Vi bygger mer förnybart än någonsin – ändå stiger utsläppen. Så förklaras paradoxen
Solkraften slår rekord varje år – ändå fortsätter utsläppen att stiga.
Rekordsiffrorna som inte räcker
Det är lätt att bli euforisk av statistiken. Enligt den 75:e upplagan av Statistical Review of World Energy, som CleanTechnica rapporterar om, var förnybar energi under 2025 för första gången – utanför en ekonomisk kris – den enskilt största drivkraften bakom global energitillväxt. Solkraftens produktion ökade med 30 procent och når nu 8,7 procent av världens elproduktion, strax före vindkraftens 8,4 procent och nästan i nivå med kärnkraftens 8,8 procent.
Det är genuint imponerande siffror. Men det finns en betydande hake: fossila bränslen stod ändå för 86 procent av den totala energiförsörjningen och ökade i absoluta tal. Resultatet? Globala koldioxidutsläpp steg med 1,1 procent. USA bidrog med hela 47 procent av den ökningen – delvis drivet av Trumpadministrationens politik, delvis av den explosionsartade utbyggnaden av infrastruktur för artificiell intelligens. Amerikansk kolanvändning ökade med 10 procent.
Det är här paradoxen sitter. Vi bygger mer förnybart än någonsin – och ändå hinner den globala energiefterfrågan ikapp.
Ekonomin talar ett tydligt språk
Kostnadsmässigt är striden egentligen redan avgjord. Kapitalförvaltaren Lazard, i sin nittonde årliga rapport om normaliserade elkostnader, slår fast att förnybar energi fortfarande är det billigaste alternativet för ny elproduktion – trots stigande räntor, tullar och störningar i leveranskedjorna. Kostnaden för ny gasproduktion är nu den högsta på femton år, och leveranstiderna för gasturbiner har förlängts markant.
Med andra ord: marknaden lutar åt rätt håll, även när politiken inte gör det.
Men billig el måste också kunna lagras och balanseras. Här pekar Energy Monitor på en intressant mognadsfas inom batterilagring – det som analytiker beskriver som en genomförandeekonomi. Det räcker inte längre att ha rätt teknik. Det som avgör vem som vinner är operativ förmåga: logistikkedjor, projektstyrning och beprövade processer. Sverige och Norden befinner sig mitt i den omvandlingen, driven av snabb utbyggnad av vind och sol som kräver allt mer flexibel lagring.
Europa gasar – och Frankrike leder
Mitt i den geopolitiska turbulensen väljer Europa att accelerera. EU-kommissionen har godkänt ett franskt stödprogram för havsbaserad vindkraft värt upp till 63 miljarder euro – ett av de största statliga stödprogrammen för förnybar energi i Europas historia, enligt Energy Monitor. Programmet möjliggör byggandet av fler än elva havsbaserade vindkraftsparker med en sammanlagd kapacitet på 11,1 gigawatt, vilket motsvarar drygt 10 procent av Frankrikes årliga elförbrukning.
Stödet utbetalas via ett tvåvägskontrakt för prisskillnader – ett välbeprövat instrument som skyddar både producenter och skattebetalare beroende på hur marknadspriserna rör sig. Det är strukturerat, genomtänkt och knappast en tillfällighet att det sker inom ramen för EU:s strategi för ren industriomställning.
Rörelsen underifrån – utan att vänta på Washington
En av de mest inspirerande berättelserna kommer dock inte från Bryssel eller Paris, utan från ursprungsbefolkningens stamsamfund i USA. Medan den federala politiken bromsar förnybara satsningar bygger organisationer som Navajo Power och Navajo Tribal Utility Authority sin egen energiframtid – på egna villkor och med hänsyn till kulturella värderingar, rapporterar CleanTechnica.
De utvecklar allt från distribuerade solcellsinstallationer till robusta lokala elnät och nästa generations batterilösningar. Navajo Power har tillsammans med Vroom Power tagit fram en batterifri solinstallationsmodell som kraftigt sänker kostnader och komplexitet. Det är innovation underifrån, driven av nödvändighet och självbestämmande snarare än statliga subventioner.
Det påminner om något viktigt: energiomställningen är inte enbart en fråga om teknik eller kapital. Det handlar också om vem som får bestämma över sin egen energiförsörjning.
Politikens gränser
Slutligen finns det en strukturell insikt som sällan lyfts tillräckligt: politisk motvilja kan bromsa omställningen, men den kan inte stoppa ekonomin. Trump kan förespråka kol och olja – men Lazards siffror förändras inte av det. CORSIA, flygsektorns globala klimatsystem under FN:s luftfartsorganisation, lever kvar eftersom det ställer få krav på någon – men det illustrerar också hur internationella avtal ibland fungerar mer som skyddsnät för status quo än som verkliga klimatinstrument.
Kampen fortsätter. Men riktningen är svår att missförstå.
Vår analys
Det som 2025 års siffror egentligen visar är inte ett misslyckande – det är ett kapplöpning. Förnybar energi växer snabbare än någonsin, men den globala energiefterfrågan växer också, driven av digitalisering, industri och en växande medelklass i Sydasien och Afrika.
Den verkliga utmaningen är inte längre att förnybar energi är för dyr eller för opålitlig. Det vet vi nu. Utmaningen är genomförandetakt och systemintegrering – att bygga ut lagringskapacitet, förstärka elnät och skapa regelverk som faktiskt möjliggör snabb utbyggnad.
Det franska stödprogrammet och stamsamfundens initiativ i USA är två sidor av samma mynt: båda handlar om att ta ansvar lokalt, utan att vänta på att alla ska vara överens. Det är troligen så omställningen faktiskt kommer att ske – inte genom ett enda globalt avtal, utan genom tusentals parallella beslut på alla nivåer.
Jag ser det som ett hoppfullt tecken. Fragmenterat, ja – men oemotståndligt i riktning.