Autonoma farkoster och mobila 3D-skrivare ska lösa militärens logistikkris – världens största marinövning testar framtidens försörjning

När avståndet är fienden

Det finns ett uttryck inom militär logistik som är lika enkelt som det är brutalt: avståndets tyranni. I Stillahavsregionen handlar det om verkliga tusentals kilometer öppet hav, där en trasig reservdel på ett fartyg inte är ett administrativt problem utan ett potentiellt operativt misslyckande.

Det är precis den utmaningen som den pågående multinationella marinövningen RIMPAC nu försöker lösa – med hjälp av teknik som för bara några år sedan mest hörde hemma i industrilaboratorier och teknikmagasin.

Årets RIMPAC är anmärkningsvärt i sin skala: 38 länder, 31 ytfartyg, fem ubåtar och drygt 30 000 militär personal deltar. Det skapar ett unikt sammanhang för att testa ny teknik i en realistisk, komplex miljö – inte på ett laboratorium utan ute i världen, med allt vad det innebär av oförutsedda utmaningar.

Enligt Defense One beskrev konteramiral Michael Mattis satsningen som den amerikanska militärens hittills största demonstration av avancerad tillverkning, och betonade att målet är att kartlägga hur framtidens försörjning av styrkor i hela teatern ska kunna se ut.

Containrar, skrivare och autonoma farkoster

På uppställningsplatsen vid armébasen Schofield Barracks i Hawaii visade flera teknikföretag upp sina lösningar sida vid sida – en sorts militär teknikmässa mitt i en verklig övning.

Det San Diego-baserade företaget Firestorm demonstrerade en mobil tillverkningsenhet byggd i två fraktcontainrar. Två personer ska kunna sätta upp systemet på några timmar. Det är en typ av lösning som systemutvecklare känner igen väl: bygg för enkelhet och driftsättning under press, inte för perfekta förhållanden.

Norska Fieldmade tog det ett steg längre och visade en robust tredimensionell skrivare som kan fällas ned med fallskärm från ett flygplan och vara i drift inom minuter. Det är en detalj som stannar kvar: en skrivare som landar i fallskärm och börjar tillverka reservdelar. Det låter science fiction, men det är vad som demonstreras just nu i Hawaii.

Mest uppmärksamhet fick dock det Los Angeles-baserade företaget Splash Industries, vars autonoma drönarbåt Typhoon väckte stort intresse. Farkosten är tio fot lång, drivs av solenergi och är helt förarlös – en plattform konstruerad för att transportera förnödenheter och utrustning utan att riskera mänskliga liv i logistikoperationer.

Varför detta är relevant långt utanför Stilla havet

Det är lätt att läsa RIMPAC som en nyhet om amerikanska försvarsövningar i ett avlägset hav. Men det vore att missa den bredare tekniska berättelsen.

Det som testas här är i grunden en ny arkitektur för försörjningskedjor under stress – där tillverkning, transport och autonomi smälter samman till ett system. Samma principer diskuteras inom civil logistik, katastrofinsatser och industriell produktion världen över.

För Sverige och Norden är det här angeläget på flera plan. Sverige är nu medlem i NATO och deltar aktivt i alliansens försvarsplanering. De logistiska utmaningarna i Östersjöregionen är annorlunda än i Stilla havet, men grundproblemet – att försörja styrkor i ett utspritt, havsbaserat operationsområde – är detsamma. Att följa vad som faktiskt fungerar i RIMPAC ger konkret underlag för hur Sverige och allierade kan tänka kring liknande kapaciteter.

Det finns också en industriell dimension. Fieldmades norska ursprung är ingen slump – nordisk försvarsteknik är i rörelse, och det finns möjligheter för svenska aktörer inom automation, tillverkning och inbyggda system att bidra till den här utvecklingen.

Jag ser det här som ett mönster jag känner igen från mjukvaruutveckling: de bästa lösningarna är sällan de mest spektakulära, utan de som faktiskt går att driftsätta, underhålla och skala. En tredimensionell skrivare i en fallskärm är imponerande, men det verkliga testet är om den fungerar när det är 35 grader, blåsigt och stressen är hög.

RIMPAC ger svar på den frågan – och det är därför vi bör följa övningen noga.