Striden om AI-datacenter förs på fel slagfält

Kampen utspelar sig på fel arena

Över hela USA blockeras och försenas datacenter-projekt av lokalt motstånd. Mer än tolv projekt har stoppats eller bromsats, New Yorks guvernör har utfärdat ett ettårigt byggstopp för delstatens största datacenter – det första i sitt slag i landet – och enligt en Gallup-mätning från mars 2025 är hela 71 procent av amerikanska vuxna emot att den här typen av anläggningar byggs i deras närmiljö. Miljöargumenten dominerar debatten.

Men enligt experimentell psykolog och skribenten Adam Mastroianni, i ett uppmärksammat debattinlägg i New York Times, är det här i grunden fel kamp.

Mastroianni pekar på forskning som antyder att en persons livstids användning av stora språkmodeller genererar en försumbar klimatpåverkan jämfört med exempelvis en enda transatlantisk flygresa. En enskild fråga till ett AI-verktyg ska vara ungefär lika koldioxidkrävande som att köra en torktumlare i en sekund.

Siffrorna är rätta – men bilden är skev

Här är det värt att stanna upp. Som systemutvecklare och teknikskribent vill jag vara tydlig: de här jämförelserna är inte felaktiga, men de är medvetet formulerade på individnivå. Multiplicerar man en sekunds torktumlardrift med miljarder dagliga förfrågningar globalt ser kalkylen plötsligt annorlunda ut. Den individuella jämförelsen är inte lögn – men den riskerar att dölja den samlade klimateffekten av en hel infrastruktur som växer i rasande takt.

Det är precis den typen av resonemang vi bör granska noggrant, inte avfärda.

Men Mastroiannis mer intressanta poäng är en annan. Hans egentliga argument är att vanliga medborgare känner sig maktlösa inför AI-utvecklingen i stort – och att motståndet mot datacentren därför fungerar som en sorts ersättningsventil. Det är ett konkret, lokalt och påverkbart mål i en debatt som annars utspelar sig i abstraktion, i styrelserum och i Washington.

Symbolfrågan som skymmer den riktiga

Det här mönstret känner jag igen från andra teknikskiften. När mobilmaster skulle byggas i bostadsområden på 2000-talet handlade protesterna officiellt om strålning, men underliggande fanns en djupare oro över ett samhälle som förändrades snabbare än folk hann förstå. Datacentren fyller nu samma funktion: de är synliga, de är stora, och de representerar någonting abstrakt och svårgreppbart.

Problemet är att om vi vinner den kampen – om vi stoppar datacentren – har vi inte besvarat en enda av de frågor som faktiskt bränner: Vem bestämmer hur AI används i vård, skola och rättsväsende? Vilka intressen formar de system som allt fler av oss förlitar oss på? Hur säkerställer vi att nyttan fördelas rättvist?

I Sverige och Norden är frågan högst aktuell. Regionen lockar datacenter-investeringar tack vare kallt klimat, förnybar energi och politisk stabilitet. Det byggs och planeras i rask takt – i Luleå, Sandviken, Eskilstuna och på flera håll i Finland och Danmark. Den svenska debatten är ännu relativt dämpad jämfört med USA, men den kommer. Och när den exploderar är det viktigt att vi har rätt frågor redo.

Rätt frågor kräver rätt arena

Mastroiannis slutsats – och jag delar den – är att demokratisk granskning av AI behöver flytta från plan- och byggnadsnämnder till de arenor där tekniken faktiskt formas: lagstiftning, upphandlingsregler, tillsynsmyndigheter och offentlig debatt om AI-systemens faktiska tillämpningar.

Det betyder inte att lokala miljöfrågor kring kylning, vattenförbrukning och energianvändning är oviktiga. De är legitima och ska ställas. Men de är inte tillräckliga. Att stoppa ett datacenter i Zebulon, North Carolina, påverkar inte ett dugg hur AI-system används i svenska sjukvårdsbeslutet imorgon.

Vi behöver båda diskussionerna – men vi får inte låta den ena tränga ut den andra.