Drönaren tar över efter en knapptryckning – ukrainska anfallsdrönare uppgraderas med AI som slutför attacken utan GPS eller mänsklig styrning

När drönaren bestämmer själv

Det börjar med en människa. En operatör flyger drönaren manuellt över slagfältet, pekar ut ett mål på upp till 800 meters avstånd – och trycker sedan på en knapp. Från det ögonblicket tar maskinen över.

Det är kärnan i det system som det amerikanska företaget Auterion nu levererar till ukrainska Shrike-drönare, tillverkade av det ukrainska företaget SkyFall. Enligt Ars Technica har den ukrainska militären sedan mitten av juli börjat ta emot dessa uppgraderade drönare, och målet är att leverera hela 50 000 exemplar under de kommande månaderna – finansierat av ett tyskt kontrakt värt 100 miljoner dollar.

Systemet förlitar sig enbart på bildinformation från drönarens kamera, vilket gör det oberoende av GPS – en avgörande fördel på moderna slagfält där GPS-störning blivit en standardtaktik. Om radioförbindelsen bryts, på grund av terräng eller fiendens störsändare, kan drönaren slutföra uppdraget helt självständigt. Operatören kan avbryta eller byta mål så länge signalen håller – men behöver inte längre vara delaktig i det avgörande ögonblicket.

Priset? Omkring 2 000 dollar per drönare. Det är kostnadseffektiv krigföring i en skala vi inte sett tidigare.

Brittisk radar gör drönarflottorna ännu svårare att stoppa

Parallellt rapporterar Defense One om ett avtal där Storbritannien överlåter rätten att masstillverka radarstöraren Stone Cloak direkt till Ukraina. Stone Cloak är en digital radarstörare i storleksordningen en surfplatta, och ukrainska styrkor har redan använt brittisktillverkade exemplar monterade på långdistansdrönare för anfall mot ryska mål.

Det som gör det här avtalet anmärkningsvärt är formen för samarbetet. När Storbritannien tidigare skänkte kryssningsroboten Storm Shadow till Ukraina – ett vapen som tog sex år att utveckla och kostade i snitt runt 20 miljoner kronor styck – överfördes aldrig konstruktionsritningarna. Enbart robotarna själva. Nu är logiken en annan: ge Ukraina förmågan att tillverka och skala upp tekniken i egen regi.

Britaniens premiärminister Andy Burnham beskrev Stone Cloak som "det bästa av inhemsk brittisk innovation, beprövat på frontlinjen". Det är en formulering som säger mycket om hur snabbt kriget i Ukraina blivit ett laboratorium för nästa generations vapensystem.

Två teknologier – ett paradigmskifte

Separata nyheter, men de hänger intimt ihop. Auterions AI-system ger drönarna förmågan att självständigt låsa in och följa ett mål. Stone Cloak ger dem förmågan att nå fram utan att störas av fiendens radar. Tillsammans handlar det inte längre om distansstyrda vapen – det handlar om autonoma system som opererar i en fientlig elektromagnetisk miljö och fattar egna beslut om när och hur de slår till.

Det är ett dramatiskt steg bort från den bild vi haft av drönarkrigföring som ett precisionsvapen styrt av en pilot i ett kontrollrum på tusentals kilometers avstånd.

Den etiska frågan som inte kan skjutas upp

Jag är genuint entusiastisk inför vad AI kan åstadkomma – inom sjukvård, klimat, produktivitet och innovation. Men just här är jag tvungen att bromsa och lyfta den fråga som dessa nyheter omöjliggör att ignorera: när maskinen beslutar sig för att döda – vem bär ansvaret?

Auterions system behåller ett moment av mänsklig kontroll i det initiala urvalet av mål. Men om förbindelsen bryts och drönaren fullbordar anfallet på egen hand, suddas den gränsen ut. Det är inte ett hypotetiskt framtidsscenario längre. Det händer nu, i ett pågående krig.

Internationell rätt kring autonoma vapensystem är fragmenterad och eftersläpande. Det saknas i dag ett heltäckande globalt regelverk för vad som är tillåtet när maskiner fattar letala beslut. Kriget i Ukraina skriver historia – och det rättssystem som ska sätta gränserna för den historien hinner knappt hålla takten.