De tog DNA från en miljon migranter – även små barn. Nu frågar sig Europa om det kan hända här.

En miljon profiler – och räknaren tickar fortfarande

När vi pratar om skalfördelar med digital teknik menar vi oftast ökad effektivitet, lägre kostnader och snabbare processer. Men den senaste granskningen från WIRED, utförd av journalisten Dhruv Mehrotra, visar att samma logik nu tillämpas på statlig övervakning i en skala vi aldrig tidigare sett utanför auktoritära regimer.

Amerikanska immigrationsmyndigheten ICE har under det gångna året samlat in DNA-prover från nära en miljon personer – ett antal som med råge gör Departementet för inrikesskydd till den enskilt största källan till nya profiler i FBI:s brottsdatabas. Bland de registrerade finns inte bara vuxna migranter utan även unga barn, utan brottslig bakgrund, utan dom, utan rättegång.

Profilerna lagras på obestämd tid.

Teknikens neutralitet är en illusion

Jag är genuint övertygad om att teknik och AI har en transformativ potential som vi bara börjat skrapa ytan på. Men det är just därför den här utvecklingen är så viktig att granska noga. Teknik är aldrig neutral – den förstärker de strukturer och de maktförhållanden som den byggs in i.

DNA-insamling i den här skalan är möjlig just för att den tekniska infrastrukturen för att lagra, söka och korsmatchabiometrisk data har blivit otroligt billig och otroligt snabb. Det som för tio år sedan hade krävt enorma resurser kan idag skötas halvautomatiskt. Det är i grunden en imponerande teknisk bedrift – men det gör den inte moraliskt oproblematisk.

Tvärtom: ju enklare det är att samla in, desto hårdare måste vi ställa frågan om vi bör göra det.

Rättssäkerheten halkar efter

Det som gör det hela särskilt allvarligt är asymmetrin. Tekniken springer iväg; lagstiftning, domstolsprövning och demokratisk insyn kämpar för att hänga med. En DNA-profil som läggs in i FBI:s brottsdatabas bär en implicit stämpel av misstänksamhet – även om personen aldrig gjorts skyldig till någonting.

För ett barn som flytt krig eller fattigdom är det en märkning som riskerar att följa med livet ut, in i system som kopplar samman databaser tvärs över myndigheter och gränser. Det är inte sci-fi; det är den infrastruktur som byggs just nu.

Historiskt har den amerikanska rättsutvecklingen på detta område ofta fungerat som ett riktmärke – ibland ett varnande sådant – för europeiska länder. Vi i Europa har GDPR, vi har starkare rättighetsskydd på pappret. Men teknikutvecklingen respekterar inte juridiska gränser, och politiska vindar kan skifta snabbt.

Kan det hända i Europa?

Frågan är inte hypotetisk. Flera EU-länder diskuterar redan utökad biometrisk registrering vid gränser, och Eurodac-systemet – EU:s databas för fingeravtryck från asylsökande – utvidgas kontinuerligt. Steget från fingeravtryck till DNA är kortare än det verkar, särskilt när det politiska trycket på migrationskontroll ökar.

Det som skiljer det amerikanska fallet är framför allt hastigheten och bristen på transparens. En miljon profiler på ett år, utan bred offentlig debatt, utan tydliga juridiska ramar för vad som händer med data när ett ärende avslutas.

Det borde vara en väckarklocka för alla som arbetar med teknikstyrning, oavsett vilket land de befinner sig i.

Möjligheten som döljer sig i utmaningen

Jag vill vara tydlig: jag tror inte att lösningen är att bromsa den tekniska utvecklingen. Jag tror att lösningen är att bygga lika snabbt på det rättsliga och demokratiska lagret som vi bygger på det tekniska. Revisionsmekanismer. Tidsbegränsad lagring. Oberoende tillsyn. Rätt till radering.

De verktygen finns. Det saknas politisk vilja att använda dem i samma takt som tekniken rullas ut.