Trump river upp decennier av miljöregler – men motståndet reser sig på alla fronter
Trump river systematiskt upp USA:s klimatregler – men motståndet växer.
En front i taget – men samma riktning
Det är lätt att se var och en av Trumpadministrationens senaste miljöpolitiska drag som isolerade händelser. Nya tullar här, ett lagförslag där, en myndighetsflytt borta. Men lyfter man blicken framträder ett tydligt mönster: en systematisk demontering av det regelverk som under decennier styrt USA:s energi- och klimatpolitik – och det i snabb takt.
Senast i raden är beslutet, som trädde i kraft den 7 augusti 2026, att införa tullar och lägsta importpriser på polykisel, solceller och solpaneler – enligt den så kallade paragraf 232-processen, som motiveras med hänsyn till nationell säkerhet. Branschorganisationen SEIA välkomnar visserligen de inhemska produktionsincitament som medföljer, men dess vd Tim Pawlenty varnar ändå tydligt: tullar och prisgolv riskerar att driva upp energikostnaderna för familjer och företag och skapa nya hinder för de amerikanska tillverkare de sägs skydda. En spänning som speglar hela administrationen paradox – man vill ha en stark inhemsk industri, men väljer verktyg som kan kväva densamma.
Lagstiftning som gynnar fossilt på konsumenternas bekostnad
Parallellt med tulltrycket har senator Mike Lee lagt fram ett lagförslag som, om det går igenom, avvecklar federala krav på energieffektivitet och låser energimyndigheten ute från att uppdatera standarderna. Enligt CleanTechnica skulle förslaget bland annat avskaffa all reglering av luftkonditioneringens energieffektivitet – vid en tidpunkt då värmeböljan blivit USA:s nya normalläge. Det innebär i praktiken högre elräkningar och ett elsystem under ökande belastning.
En annan detalj i förslaget är lika talande som den är teknisk: gasdrivna och eldrivna apparater skulle placeras i separata jämförelsekategorier, vilket i ett slag gör att ineffektiva gasvärmare slipper mätas mot moderna värmepumpar. Srinidhi Sampath Kumar från Sierra Club kallar det för vad det är – ett selektivt regelverk konstruerat för att gynna fossila bränslen på bekostnad av konsumenter med redan pressad ekonomi.
Giftig kolaska och ett grundvatten i riskzonen
Men kanske det mest akuta exemplet på vad denna politik innebär i praktiken finns i Louisiana. EPA planerar att överlåta tillsynsansvaret för giftig kolaska till delstatens egen miljömyndighet LDEQ – samma myndighet som, enligt Earthjustice, Sierra Club och Alliance for Affordable Energy Louisiana, upprepade gånger har tillåtit kraftverken att bryta mot federala regler. Grundvattnet vid samtliga tre aktiva kolkraftverk i delstaten är redan förorenat med arsenik, bly, kvicksilver och radium – ämnen som överstiger federala gränsvärden för dricksvatten. Över 61 procent av Louisianas befolkning är helt eller delvis beroende av grundvatten.
Att överlåta tillsynen till just den instans som tidigare blundat för överträdelserna är inte decentralisering – det är att institutionalisera ansvarsfrånvaro.
Motståndet formar sig
Men bilden är inte ensidig. På finansmarknaden kräver Sierra Club, Earthjustice och flera stora miljöorganisationer att SEC bevarar sin klimatredovisningsregel från 2024, som ålägger börsnoterade bolag att rapportera klimatrisker på ett enhetligt och jämförbart sätt. Kärnan i argumentet är ekonomisk snarare än ideologisk: investerare efterfrågar denna information, och frivillig rapportering har visat sig otillräcklig. Att avskaffa regeln, menar koalitionen, är att svika marknadens egna behov.
På lokal nivå visar Eugene i Oregon vad gräsrotsrörelser kan åstadkomma när den federala nivån sviktar. Initiativet Eugene Clean Energy Fund har på under hundra dagar samlat tillräckligt med underskrifter för att kvalificera sig till novembervalet – ett förslag om en tvåprocentig omsättningsavgift för miljardbolag, vars intäkter ska finansiera förnybar energi och energieffektivisering i staden. Modellen liknar Portlands motsvarighet från 2018, som sedan dess kanaliserat 1,7 miljarder dollar till klimat- och hållbarhetsprojekt.
Samtidigt avslöjar rapporter om inrikesdepartementet under Doug Burgum en myndighet i reell upplösning – specialister och biologer flyr, och förutsättningarna att förvalta nationalparker och naturreservat försvagas i snabb takt. Det är en strukturell skada som är svår att reparera ens om den politiska pendeln svänger.
Vad som utspelar sig är en kapplöpning mot klockan – mellan en federal administration som river regler och de krafter på delstatsnivå, i domstolarna och på finansmarknaderna som försöker hålla emot.
Vår analys
Det som gör detta politiska skifte strategiskt intressant – och allvarligt – är hastigheten och bredden. Tullar, lagstiftning, myndighetsdelegering och avreglering rullas ut simultant, vilket gör det svårt för motståndare att fokusera sin energi på en enda front. Det är ett klassiskt sätt att trötta ut motståndet.
Men här ser jag också en inbyggd motsägelse som historien sällan är nådig mot: man kan inte bygga en stark inhemsk industri för förnybar energi genom att fördyra dess råvaror, avveckla dess marknadsincitament och underminera det investerarförtroende som krävs för kapitalflöden in i sektorn. SEC:s eventuella avskaffande av klimatredovisningskravet skickar en tydlig signal till institutionella investerare – och den signalen handlar om osäkerhet, inte frihet.
Det lokala motståndet i Eugene och det juridiska trycket från miljöorganisationer visar att transformationen mot renare energi har rötter som är djupare än federal politik. Men det förändrar inte det faktum att varje förlorat år kostar – i grundvattenkvalitet, i systembelastning och i klimatpåverkan som ingen lagstiftning kan reversera i efterhand.