Medan USA betalar miljarder för att avveckla sin vindkraft och brittiska politiker riskerar att kosta bilister dyrt – befäster Kina sin roll i det gröna skiftet
Väst backar från gröna satsningar – medan Kina stärker sitt grepp om framtiden.
Röran som faktiskt är ett mönster
Det är lätt att bli förvirrad när man försöker läsa av omvärlden just nu. På några dagar har vi sett Kina befästa sin roll som klimatpolitisk stormakt, den amerikanska administrationen aktivt riva ned sin egen energiinfrastruktur, brittiska politiker som överväger beslut som enligt Carbon Brief skulle kosta landets bilister tre miljarder pund extra per år – och Waymo som importerar 3 200 kinesisktillverkade robotaxis till en slutkostnad av uppemot 78 000 dollar styck, tullar inräknade. Det är inte kaos. Det är ett skifte i full gång, med alla dess friktioner och paradoxer.
Kina spelar långt, medan andra tvekar
Kinas 15:e femårsplan för klimatomställningen, som presenterades i slutet av juli, introducerar inga sensationella nya mål – men det är poängen. Enligt Qin Yan, analyschef på ClearBlue Markets och citerad av CleanTechnica, har landets klimatstyrning nått en "aldrig tidigare skådad strategisk nivå". Planen befäster redan beslutad politik: 17 procents sänkning av koldioxidintensiteten under perioden, utsläppstopp före 2030 och koldioxidneutralitet 2060. Det är konsistens och långsiktighet som ett land i omvandling behöver.
Kontexten är slående. Chevrolet lämnar nu den kinesiska marknaden efter 21 år, efter att ha sålt 760 000 fordon per år på sin höjdpunkt. I dag utgör laddbara fordon 63 procent av all bilförsäljning i Kina. Marknaden har enkelt uttryckt sprungit ifrån märket. Xiaomi, den teknikjätte som klev in på elbilsmarknaden med stort fanfar, ligger å sin sida rejält efter sitt mål om 550 000 leveranser för 2026 – efter sju månader är man knappt på halvtid. Det visar att även det kinesiska elbilsundret har sin friktion, men riktningen är oemotsäglig.
Trump saboterar med skattemiljarder
I USA är bilden mer dyster, och kostnaderna är konkreta. Enligt CleanTechnica har Trumpadministrationen löst in tolv havsbaserade vindkraftskoncessioner till en sammanlagd kostnad av 3,9 miljarder dollar i skattemedel – och detta mitt under ett självpåtaget nationellt energinödläge. Flera federala domstolar har slagit tillbaka, och kuststater arbetar aktivt för att hålla projekten vid liv. Men skadan är redan delvis gjord: tusentals välbetalda arbetstillfällen har försvunnit, och investeringsklimatet för havsbaserad vindkraft är skadat.
Paradoxalt nog är det just ett amerikanskt företag – Waymo – som bäst illustrerar vart rörelsen faktiskt tar vägen. Bolaget kör nu självkörande robotaxis i San Francisco, Phoenix och Las Vegas, tillverkade av kinesiska Zeekr, skräddarsydda för ändamålet efter flera års nära samarbete. Att byta leverantör var enkelt uttryckt inte ett alternativ, oavsett vad tulltarifferna säger.
Brittiska politiker på väg att skjuta sig i foten
I Storbritannien spelar sig en annan varning ut i realtid. Premiärminister Andy Burnhams regering uppges vilja sänka kravet på elbilsförsäljning från 80 till 50 procent till 2030. Branschorganisationen T&E beräknar att det skulle innebära upp till tre miljoner färre elbilar på brittiska vägar. Notan? Tre miljarder pund extra per år för landets bilister, plus 7,4 miljoner ton extra koldioxidutsläpp under 2030 – det vill säga 2,5 procent av landets totala utsläpp det året. Energy and Climate Intelligence Unit påpekar dessutom att elbilar redan i dag är mer än 11 000 kronor per år billigare att äga än bensindrivna bilar. Att backa nu vore att göra sina egna väljare en björntjänst.
Värmen sätter press på hela systemet
Under allt detta pågår en obehaglig bakgrundsbrus. Sommaren 2026 har slagit temperaturrekord på löpande band, och enligt MIT Technology Review kan 2027 bli ännu värre till följd av ett exceptionellt kraftigt El Niño-skeende. Klimatforskaren Zeke Hausfather beskriver det som ett av de snabbaste förloppen i hela mäthistoriken. Och som Carbon Brief dokumenterar i en faktakoll: extremvärme slår mot alla kraftslag, inte bara förnybara – franska kärnreaktorer tvingades sänka effekten under sommarens värmeböljor, precis som de gjort upprepade gånger sedan 2003.
Skiftet är inte linjärt. Det är stökigt, politiskt laddat och fullt av paradoxer. Men riktningen, för den som ser helheten, är inte svår att läsa.
Vår analys
Det som den här veckans nyheter tillsammans berättar är egentligen inte att det gröna skiftet håller på att spåra ur – det är att friktionen är skiftet. Politiska bakslag i USA och Storbritannien, Chevrolets reträtt från Kina, Xiaomis produktionsgap: allt detta är symtom på att en enorm strukturomvandling pågår, inte bevis på att den stannat av.
Det strategiskt intressanta är att länder och företag som investerar i konsistens – Kinas femårsplan, Waymos långsiktiga partnerskap med Zeekr, Xpengs treåriga utvecklingscykel testkörd i 26 länder – är de som bygger verkliga konkurrensfördelar. Kortsiktiga politiska beslut, som att subventionera bort vindkraftkoncessioner eller vattna ur elbilsmål, skapar bara merkostnader och ökat importberoende för de egna medborgarna.
För beslutsfattare och investerare är budskapet tydligt: den som väljer bort omställningen väljer inte stabilitet. Den väljer en dyrare och mer sårbar framtid.