Sverige köper kamikazedrönare för 350 miljoner — men vem kontrollerar egentligen den autonoma krigföringen?

Det nya stridsfältet ritas om — och AI håller pennan

När svenska försvaret nu investerar 350 miljoner kronor i danska kamikazedrönare — så kallad loitrande ammunition — är det inte ett isolerat inköp. Det är ett symptom på en global omvälvning i hur krig förs, planeras och finansieras. Rapporterar Breakit: Sverige följer ett mönster som syns från Ukrainas front till Pentagons planeringsrum. Obemannade farkoster har gått från nischvapen till stridsfältets ryggrad på bara några år.

Och det är ingen tillfällighet att detta sker just nu.

USA sätter ribban — men inte utan komplikationer

Trumpadministrationens nya militärtekniska strategi, som Defense One Tech har granskat ingående, pekar ut tre prioriterade forskningsområden: undervattensteknik, rymden samt artificiell intelligens och autonomi. Drönarsvärmarna — stora antal billigare, obemannade farkoster som agerar samordnat — lyfts fram som en av de viktigaste avskräckningsfaktorerna mot Kina i Indopacifiken.

Strategin är ambitiös. Den slår också mot inbyggd byråkrati: försvarsköpare uppmanas att använda flexiblare avtalsformer och en mer riskbenägen inköpsstrategi. Dörren öppnas för ökad teknikexport till allierade länder — vilket är avgörande livsluft för mindre försvarsbolag som behöver tidiga intäkter för att överleva.

Men strategin har en inbyggd spänning. Genom att prioritera stora grundmodeller och multimodala AI-system riskerar man att ytterligare gynna ett fåtal dominerande teknikjättar på bekostnad av den breda innovation som strategin säger sig vilja främja. Det är ett välkänt mönster i försvarsupphandling — och ett som sällan löser sig av sig självt.

Palantir kliver in där kaos råder

Inget illustrerar den nya teknikpolitikens baksida tydligare än vad som hänt med det amerikanska flygsystemet. The Verge rapporterar om en häpnadsväckande kedja av händelser: DOGE — Elon Musks effektiviseringsorgan — bjöds in av transportminister Sean Duffy för att modernisera den federala luftfartsmyndigheten FAA. Resultatet blev det motsatta. Fyrahundra anställda, däribland underhållstekniker vid 18 trafikledningscentraler, sades upp. Inga systemuppgraderingar genomfördes. 2025 blev det sämsta året för flygförseningar på över ett decennium — nära 1,7 miljoner störningar.

Nu är det Palantir — Peter Thiels datadrivna försvarsbolag — som förväntas plocka upp notan och rädda situationen. Det är en talande rörelse. När offentlig infrastruktur havererar under politiska experiment är det privata försvarsbolag med djupa AI-kompetenser som kliver in. Och de kliver inte in utan att ta betalt — eller utan att stärka sitt strategiska grepp.

Forskningsskyddet: den tysta fronten

Parallellt med de mer synliga drönarsatsningarna pågår en mindre omtalad men lika viktig kapplöpning. Vita huset har publicerat en nationell strategi för vetenskap och teknik med målet att skydda det amerikanska innovationsekosystemet, enligt Defense One Tech. Konkret föreslås automatiserad säkerhetsgranskning av federalt finansierade forskningsprojekt redan i förslagsstadiet, samt löpande övervakning av pågående projekt.

Utländsk påverkan — läs: kinesisk teknikspionage — är den outtalade men tydliga drivkraften. FBI:s tvärvetenskapliga skyddsteam för kvantteknik nämns som förebild. Det handlar om att vinna kapplöpningen om morgondagens teknik utan att tappa bort öppenheten som gör forskning möjlig. Det är en svår balansgång, och hur den hanteras kommer att forma vilka länder som leder AI-utvecklingen om tio år.

Norden positionerar sig

I detta landskap är det svenska drönarvalet strategiskt välmotiverat. Inköpet understryker det växande nordiska försvarssamarbetet och signalerar att Sverige tar sin plats i den europeiska kapprustningen inom autonom teknik. Från att ha betraktats som ett defensivt och försiktigt land militärt sett, tar Sverige nu tydliga steg mot en mer offensiv och teknikdriven försvarsförmåga.

Det är en omställning som kräver mer än pengar. Den kräver kompetens, doktrin och förmåga att integrera AI-drivna system i faktiska operativa sammanhang. Där har Sverige, liksom de flesta europeiska länder, fortfarande en bit kvar att gå.