Planen att lysa upp natten med 50 000 spegelsatelliter – utan att någon fått bestämma om det får ske

När någon bestämmer sig för att äga natten

Tänk dig att du vaknar en natt och horisonten lyser som om solen håller på att gå upp – fast klockan är tre på morgonen och du befinner dig sex mil från närmaste stad. Det är inte science fiction. Det är det scenario som rymdforskare nu räknar på, efter att det amerikanska företaget Reflect Orbital presenterat sina planer på att placera upp till 50 000 spegelsatelliter i omloppsbana runt jorden.

Tanken bakom projektet är, på pappret, begriplig nog: satelliternas speglar ska kunna rikta solljus mot valfri plats – för att ladda solceller efter solnedgången, stötta katastrofinsatser i mörklagda områden eller bistå militära operationer. Redan i år planerar företaget att testa konceptet med en första testsatellit, rapporterar MIT Technology Review.

Men det är vad som händer utanför målområdet som nu oroar forskarvärlden på allvar.

Vad ljuset faktiskt gör i atmosfären

Astronomen Miroslav Kocifaj vid Slovakiska vetenskapsakademin har tillsammans med kollegor publicerat en studie i den vetenskapliga tidskriften Astrophysical Journal Letters där de modellerar hur ljuset från satelliterna sprids när det träffar atmosfären. Resultaten är slående.

En enda satellit skulle inuti sitt avsedda belysningsområde – en cirkel med fem kilometers diameter – lysa ungefär 40 gånger starkare än fullmånen. Upp till 14 kilometer från mitten skulle ljusstyrkan fortfarande motsvara en fullmåne. Och om 400 satelliter samverkar, vilket är företagets långsiktiga plan, skulle intensiteten inom målområdet motsvara hela 10 000 fullmånar.

Det mer oroande är ändå vad som sker ännu längre bort. Enligt forskarnas beräkningar skulle en märkbar ljusgryning synas vid horisonten ända upp till 80 kilometers avstånd från målpunkten. Det är inte ett lokalt fenomen. Det är en regional händelse.

– Att driftsätta dessa speglar skulle vara allvarligt skadligt för astronomin och för nattmiljön. Skadan sträcker sig långt bortom målområdet, säger Kocifaj enligt MIT Technology Review.

Ekosystem och observatorier i kläm

Kritiken kommer inte bara från astronomer. Miljöforskare lyfter konsekvenserna för djurliv som är anpassat till naturliga ljuscykler – insekter, fåglar och marina organismer vars beteenden styrs av mörker. Ljusföroreningar från marknivå är redan ett känt problem; rymdbaserade ljuskällor som täcker regionala ytor är en helt annan storleksordning.

För professionell astronomi handlar det om existenshotet mot marksbaserade observatorier. Redan i dag kämpar teleskop runt om i världen med ljusföroreningar och reflektioner från satellitkonstellationer som Starlink. En flotta på 50 000 spegelsatelliter – konstruerade med det explicita syftet att reflektera maximalt med ljus – är på ett annat plan än kommunikationssatelliter som råkar glimma till.

Frågan ingen vill svara på: vems tillstånd krävs?

Här landar vi i det som jag tycker är den verkligt besvärliga kärnan i den här historien – inte bara som teknikintresserad, utan som någon som är van att tänka på systemgränser och ansvar.

Vem äger natthimlen? Rymden regleras av FN:s yttre rymdavtal från 1967, som förbjuder nationell suveränitet över rymden men som skrevs innan privata aktörer var en realitet. Det finns i dag inget internationellt organ med mandat att neka ett enskilt företag rätten att skjuta upp en satellit vars biverkningar påverkar natthimlen över andra länder.

Reflect Orbital behöver tillstånd från amerikanska luftfartsmyndigheter för att skjuta upp. Men ingen myndighet har uppdrag att bedöma konsekvenserna för astronomisk forskning i Europa, ekosystem i Sydamerika eller nattupplevelser i glesbygd runt om i världen.

Det är ett regelverksglapp av monumentalt slag – och det öppnar för ett prejudikat där den aktör med tillräckligt kapital och tillräckligt lax hemmamarknad i praktiken kan fatta beslut som påverkar hela planetens nattmiljö.