Kan en algoritm rädda dig från ensamheten – och vem bestämmer vem du blir vän med?

När algoritmen knackar på och frågar om vi vill vara vänner

Det finns något både hoppingivande och förunderligt i att vi nu diskuterar hur artificiell intelligens ska rädda oss från varandra – eller snarare, föra oss tillbaka till varandra. Ensamheten är ett av vår tids mest underskattade folkhälsoproblem, och nu rapporterar Breakit om att en ny våg av appar och plattformar siktar in sig på precis det: att med hjälp av avancerade algoritmer para ihop människor som vänner, på samma sätt som dejting-appar matchat romantiska partners i drygt ett decennium.

Konceptet är inte galet. Faktum är att det är rätt logiskt. Om en algoritm kan förutsäga att du och någon annan båda älskar långfilmsmatcher, hatar småprat och föredrar kaffe framför alkohol på fredagkvällar – varför inte använda den insikten för att bana väg för en faktisk vänskap? Investerare verkar åtminstone övertygade: marknaden för så kallad social teknik växer stadigt, och flera aktörer tävlar redan om att bli den dominerande plattformen för vänskapsmatchning.

Men som alltid med teknik som försöker lösa mänskliga problem finns det en nyanslager som är svår att ignorera. Kan en algoritm verkligen förutsäga den där svårfångade kemin som uppstår när två människor möts och genast förstår varandra? Kritiker varnar för att vi riskerar att skapa en ytlig vännskapsmarknad – ett slags socialt blädderfönster där människor behandlas som varor snarare än som individer. Det är en befogad oro. Samtidigt: om en isolerad 28-åring i Malmö, som inte vet hur hon ska bryta sin ensamhet, faktiskt hittar en livslång vän via en app – vem är vi att säga att det inte räknas?

Barnen vi sätter i händerna på den värld vi byggt

Parallellt med debatten om AI och vänskap pågår en minst lika viktig diskussion om nästa generation. MIT Technology Review lyfter i ett redaktionellt brev en fråga som allt fler föräldrar – inklusive de som arbetar inom techbranschen – brottas med: Hur rustar vi våra barn för en värld genomsyrad av AI, utan att låta tekniken forma dem innan de ens förstår vad den är?

Det är talande att till och med Mark Zuckerberg inte publicerar sina barns ansikten på de plattformar han själv byggt. Det säger en del. Jonathan Haidts bästsäljare The oroliga generationen satte ämnet på den politiska dagordningen 2024, och sedan dess har länder från Australien till Österrike börjat lagstifta om åldersgränser för sociala medier. I Sverige och Norden är frågan ännu inte lika politiskt laddad, men trycket ökar.

Det som gör denna debatt extra komplex är att svaret inte kan vara att gömma sig. Tekniken genomsyrar i princip alla samhällssfärer – sjukvård, utbildning, arbetsmarknad. Att uppfostra ett barn utan digital kompetens vore att skicka ut det oförberett i världen. Men att låta tekniken ta över den sociala och känslomässiga utvecklingen utan vuxen närvaro och kritiskt tänkande är lika riskfyllt.

Två symptom på samma tillstånd

När jag ser dessa två nyheter tillsammans – AI som löser ensamhet, AI som formar våra barn – ser jag egentligen samma underliggande fråga: Vad händer med det mänskliga när vi delegerar fler och fler sociala funktioner till maskiner?

Jag är genuint optimistisk inför AI:ns möjligheter. Men optimism kräver ärlighet. Teknik är ett kraftfullt verktyg, och kraftfulla verktyg kan användas väl eller slarvigt. Vänskapsmatchning via algoritm kan vara en fantastisk inkörsport för den som annars aldrig tagit steget mot nya relationer. Men det kräver att plattformarna är byggda med mänsklig blomstring som mål – inte enbart med engagemang och tillväxt i sikte.

På samma sätt kan barn som lär sig navigera AI med nyfikenhet, kritisk förmåga och etisk medvetenhet bli en generation med helt nya möjligheter. Men det kräver att vi vuxna – föräldrar, lärare, beslutsfattare och ja, vi som bygger och skriver om tekniken – tar det ansvaret på allvar.

Frågan är inte om tekniken ska ha en roll i våra sociala liv och vår uppfostran. Den har det redan. Frågan är vem som sätter villkoren.