Miljarder i skattemedel, presidentens egna aktier – och ett elnät som ska skyddas: Trumps energipolitik väcker frågor om vem som gynnas
Trump skyddar elnätet – men vem tjänar egentligen på hans energipolitik?
När elnätet blir slagfält
Det börjar med infrastruktur. I presidentdekret 14420 förklarar Trump nationellt nödläge för att skydda det amerikanska stamnätet – och förbudet mot utländsk elkraftutrustning träder i kraft den 26 augusti 2026. Enligt SecurityWeek gäller detta kraftledningar på 69 kilovolt eller högre, och regleringen täcker transformatorer, växelriktare, energilagringssystem och industriella styrsystem inklusive fjärråtkomst och tillhörande programvara.
Inget land namnges explicit i dekretet, men logiken är bekant. Bakgrunden är en oro för inbyggda bakdörrar – dolda åtkomstvägar i hårdvara och mjukvara som en utländsk aktör i teorin kan utnyttja för att sabotera kritisk infrastruktur. Det är inte en orimlig oro. Datacenter, AI-kluster och avancerad tillverkning är alla djupt beroende av stabil elförsörjning, och ett angrepp mot stamnätet skulle kunna slå ut en hel tekniksektor på en gång.
Som systemutvecklare vet jag att beroenden i komplexa system sällan är uppenbara förrän de ställer till det. Att ta tag i leveranskedjor för kritisk infrastruktur är principiellt rätt. Frågan är vad det kostar – och vem som betalar.
Miljarder för att stänga av vinden
Där börjar det bli mer komplicerat. Washington Post rapporterar, via CleanTechnica, om ett avtal som Trumpadministrationen ingick med tyska RWE: bolaget får 1,2 miljarder dollar i skattemedel mot att det avvecklar planerade havsbaserade vindkraftsprojekt och i stället investerar i flytande naturgas. Av pengarna går 900 miljoner dollar till att köpa en andel i ett gasinfrastrukturprojekt i Louisiana – av en australisk miljardär som donerade en miljon dollar till Trumps valkampanj.
Detta är det femte fallet där administrationen betalar ut medel för att stoppa havsvindsparker. Sierra Clubs seniorrådgivare Nancy Pyne kallar det "korruption, rent och enkelt", och flera delstater har väckt stämningar mot uppgörelserna. Kritikerna menar att avvecklingen av havsbaserad vindkraft kommer att driva upp energipriserna och försvaga USA:s förmåga att möta klimatmålen.
Teknikperspektivet är också intressant här. Havsbaserad vindkraft är inte bara klimatpolitik – det är en del av infrastrukturen för framtidens energiförsörjning till datacenter och AI-anläggningar som kräver enorma mängder el. Att aktivt bromsa den kapaciteten, medan man samtidigt deklarerar nödläge för elnätets robusthet, är en egendomlig kombination.
SpaceX, aktier och statliga kontrakt
Sen har vi den tredje pusselbiten. Enligt TechCrunch köpte Trump aktier i SpaceX för upp till 50 000 dollar den 23 juni – enbart två veckor efter bolagets uppmärksammade börsintroduktion. Wall Street Journal konstaterar i en analys att SpaceX under Trumpadministrationens tid tilldelats ett växande antal statliga kontrakt och gynnats av den avregleringsiver som kännetecknar nuvarande Washington.
Aktiekursen hade redan fallit från sin toppnotering och handlades kring 155 dollar vid köptillfället; vid börsdagens slut stängde den på introduktionspriset 135 dollar. Presidenten sitter alltså troligen på ett innehav på minus – men det ändrar inte frågeställningen. När en president köper aktier i ett bolag som samtidigt tilldelas statliga kontrakt och gynnas av hans administrations regleringar, är det svårt att dra en tydlig gräns.
Ett mönster, inte tre separata nyheter
Det som förenar dessa tre händelser är att Trumpadministrationen formar det tekniska och energipolitiska landskapet på ett sätt som är svårt att bedöma i isolering. Förbudet mot utländsk elnätsutrustning är ett legitimt säkerhetsbeslut med tydliga tekniska skäl. Vindkraftsavvecklingen och SpaceX-aktierna är mer svårlästa – och sammantaget skapar de ett mönster av beslut där gränsen mellan nationellt intresse och personlig nytta åtminstone förtjänar att granskas.
För europeiska aktörer är det heller inte likgiltigt. Tyska RWE är en del i det havsvindsavtalet. Utländska leverantörer av elkraftutrustning – inklusive europeiska – kan beröras av de nya inköpsreglerna. Och ett USA som aktivt bromsar förnybar energi och driver på fossil infrastruktur förskjuter den globala energimarknaden på sätt som påverkar alla.
Vår analys
De tre händelserna är var för sig inte unika – presidenter har alltid haft ekonomiska intressen, energipolitik har alltid haft vinnare och förlorare, och infrastrukturskydd är inte nytt. Det som är nytt är tätheten och överlappningen: säkerhetspolitik, energiomställning och personliga investeringar rör sig i samma riktning och förstärker varandra.
För tekniksektorn är elnätsfrågan den viktigaste på lång sikt. AI och datacenter är hungriga på energi, och ett stamnät med dokumenterade säkerhetsbrister är ett reellt problem. Men om lösningen bromsar förnybar kapacitet och låser in fossil infrastruktur, byter vi ett problem mot ett annat.
Jag är genuint optimistisk på teknikens möjligheter – men robust infrastruktur kräver långsiktiga beslut fria från kortsiktig intressekonflikt. Nästa år, när förbudet mot utländsk utrustning träder i kraft, kommer vi se om intentionen håller – eller om det är ett handelspolitiskt verktyg i annan förklädnad.