Världen ställer om i otakt: Polen minskar kolberoendet medan Afrika och Mellanöstern bygger ut fossil kapacitet
Energiomställningen splittras: Polen avkolnar medan Afrika och Mellanöstern rusar åt fel håll.
En omställning i flera hastigheter
Den globala energiomställningen brukar beskrivas som en rak marsch mot förnybart. Verkligheten är betydligt rörigare – och mer intressant.
Ta Polen som exempel. År 2021 stod kol för 72,5 procent av landets elproduktion. År 2025 hade den siffran sjunkit till 52,7 procent, och för första gången någonsin genererade förnybar energi mer el än kol under en hel kalendermånad – i juni 2025. Enligt CleanTechnica är det en omställningshastighet som få hade förväntat sig av ett land som länge setts som Europas kolfästning.
Men bilden är mer sammansatt än den ser ut. Polen producerade 24,4 TWh från gas under 2025 – mer än från landbaserad vind (23,8 TWh) och sol (20,3 TWh) kombinerat. Avkolningen är verklig, men gasen fungerar som en stötdämpare snarare än ett steg mot ett fossilfritt system. Kolkraftverken hålls dessutom i beredskap genom Polens kapacitetsmarknad, där kontrakt tecknades för 7,58 GW i en tilläggsauktion hösten 2025 – med ett EU-undantag som löper ut först 2028.
Mellanöstern och Afrika: parallella fossil-satsningar
Medan Europa försöker fasa ut fossil energi, investerar andra regioner kraftfullt i att bygga ut den. Energy Monitor rapporterar att Mellanöstern väntas bli den dominerande kraften bakom världens utbyggnad av gasbearbetningskapacitet fram till 2030. Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten satsar på avancerad teknik och ökad kapacitet för flytande naturgas – delvis för att möta Asiens stora och växande importbehov, delvis för att fylla det vakuum som uppstår när Europa diversifierar bort från rysk gas.
Samtidigt pekar Energy Monitor ut Afrika som den region som väntas bidra mest till världens ökade raffineringskapacitet fram till 2030. Logiken är begriplig: i stället för att exportera råolja och importera färdiga bränslen vill afrikanska länder skapa förädlingsvärde lokalt. Nigerias Dangote-raffinaderi – ett av världens största – är det mest omtalade exemplet. Det handlar om energisäkerhet och ekonomisk suveränitet, inte primärt om klimatambitioner.
Vätgaslöftet och kolberget
I det mer teknologioptimistiska hörnet finns metantermolys, en process där metan spjälkas med värme – inte förbränning – och ger vätgas plus fast kol i stället för koldioxid. Australiska Hazer Group har tagit tekniken från laboratorium till demonstrationsanläggning tillsammans med ingenjörskoncernen KBR. Konceptet är elegant: inget koldioxidavskiljning, ingen komprimering, ingen geologisk lagring.
Men kemilagen ställer ett obekvämt bokslut: varje ton vätgas genererar ungefär tre ton fast kol. En anläggning som producerar 300 000 ton vätgas per år skapar simultant kring 900 000 ton kol – drygt 2 500 ton varje dag. Hazer undersöker avsättningsmöjligheter inom stål, batterier, asfalt och betong, men som CleanTechnica påpekar håller inte siffrorna: stålindustrin kan inte absorbera de kolvolymer som uppstår vid den skala som krävs för att metantermolys ska göra verklig klimatskillnad.
Parallellt med detta är tekniken för koldioxidinfångning och -lagring (CCUS) fortfarande underfinansierad och politiskt understödd, enligt Energy Monitor. Utan stabila styrmedel – koldioxidskatter, subventioner eller lagkrav – riskerar CCUS att förbli ett nischalternativ just i de industrier där det behövs mest: stål, cement och kemikalier.
Den mörka baksidan av fossil infrastruktur
Medans de stora strategiska besluten fattas pågår vardagen vid befintlig fossil infrastruktur – och den är inte ofarlig. En oljehinna observerades vid en inaktiv plattform i Alaskas Cook Inlet mitt under Trumpadministrationens planer på utökad offshoreutvinning, rapporterar CleanTechnica. I Florida läckte 12 000 liter natriumvätesulfit ut vid Duke Energys Anclote-kraftverk. I Missouri röstar myndigheterna bort tidigare krav på kolkraftverk att minska sina luftutsläpp – utsläpp som når ända till nationalparkerna Mammoth Cave och Great Smoky Mountains.
Och i Illinois röstade Tennessee Valley Authoritys styrelse för att sälja federalt ägda mineralrättigheter till en kolgruva – ett beslut som enligt miljöorganisationen Sierra Club riskerar att förlänga skadlig underjordsbrytning med upp till 30 år, trots att gruvans operatör nyligen åtalats på federala grunder efter att ha dolt en underjordsbrand.
Det är svårt att se dessa händelser som isolerade incidenter. De är symptom på ett system som inte genomgår en smidig övergång – utan en ojämn, politiskt omstridd och geografiskt fragmenterad omvandling.
Vår analys
Det som slår mig när jag väver samman dessa trådar är att vi befinner oss i en period av parallella energisystem snarare än en linjär övergång. Polen avkolnar snabbare än väntat – men med gas som mellanhand. Mellanöstern och Afrika bygger ut fossil kapacitet för att möta verkliga behov i det globala söder och i Asien. Och lovande tekniker som metantermolys fastnar i en klassisk skalbarhetsfälla: lösningen skapar ett nytt problem i exakt samma skala som det gamla.
Det är inte ett argument för pessimism – det är ett argument för precision. Energiomställningen behöver inte bara mer förnybart; den behöver bättre marknader för biprodukter, starkare politiska styrmedel för CCUS och en ärlig diskussion om vilka regioner som bär omställningens kostnader. Takten ökar. Men utan systemtänk riskerar vi att bygga in nya låsningar precis när vi håller på att bryta oss loss ur de gamla.