Advokatbyråernas AI-fasad: Mer pengar på skenet än på verkligheten

Innovationsteatern har premiär – och ingen märker att det är låtsas

Låt mig måla upp en scen för dig. Det är höst. En innovationschef kliver in på sitt kontor och möts av en PR-konsult med gul slips, bakåtstruket hår och ett budskap som är lika osmickrande som det är ärligt: AI handlar inte om innovation – det handlar om synlighet.

Detta är inledningen på en skönlitterär följetong i branschpublikationen Artificial Lawyer, där karaktären Katie – innovationschef på den fiktiva advokatbyrån Smyth & Marmalade – får i uppdrag att återuppväcka ett havererat AI-projekt inför utmärkelsesäsongen. Budgeten är 5 000 pund. Tidshorisonten är en månad. Syftet är inte att förändra något. Syftet är att se ut som att man förändrar något.

Katie döper det till vad det är: innovationsteater.

Och vi skrattar – tills vi inser att vi känner igen scenariot.

En satirspegel mot en hel bransch

Juridikbranschen är inte ensam om detta fenomen, men den är ett särskilt intressant fall. Advokatbyråer lever på förtroende, precision och bevisad kompetens. Det är branscher där ord väger tungt och löften har konsekvenser. Ändå ser vi gång på gång hur AI-kommunikationen i dessa miljöer svävar fritt från verkligheten – pressmeddelanden om "banbrytande AI-lösningar" som i praktiken är ett abonnemang på ett färdigpaketerat verktyg, eller "djupgående partnerskap med AI" som egentligen handlar om att någon i teamet nu använder en chattbot för att sammanfatta dokument.

Detta är inte bara ett etikproblem. Det är ett strategiskt problem.

När Freddy Freeman i berättelsen föreslår att Katies AI-projekt ska finansieras ur PR-byråns eget arvode, avslöjar han oavsiktligt något viktigt: i hans världsbild är AI en marknadsföringspost, inte en verksamhetspost. Och det är just där skon klämmer för många organisationer. Så länge AI-satsningar budgeteras och mäts som kommunikationsinsatser snarare än som affärsutveckling, kommer de att producera kommunikationsresultat – det vill säga rubriker, inte resultat.

Vad kostar egentligen fem tusen pund?

Siffran 5 000 pund för ett "fungerande, demonstrerbart AI-system" är satirens skarpaste vass. Den speglar en naivitet som är smärtsamt vanlig: föreställningen att AI är ett projekt man beställer, levererar och sedan visar upp – snarare än en kapacitet man bygger, förvaltar och kontinuerligt utvecklar.

Katie gör det enda rimliga: hon försöker avgränsa projektet till ett smalt rättsområde och bygga något minimalt men faktiskt användbart. Det är den rätta instinkten. Bättre ett litet system som fungerar än ett stort system som bara ser bra ut i en presentation.

Här finns faktiskt en läxa för hela branschen, inte bara för advokater: börja smalt, bevisa värde, bygg vidare. Den som försöker imponera med bred AI-retorik utan djup teknisk substans riskerar inte bara att misslyckas – de riskerar att förlora det förtroende som tog decennier att bygga upp.

Entusiasm kräver ärlighet

Jag är genuint övertygad om att AI kommer att omvandla juridikbranschen – inte som ett hot mot advokater, utan som ett verktyg som frigör tid för det arbete som faktiskt kräver mänskligt omdöme, kreativitet och etisk kompass. Men den omvandlingen kräver att vi är ärliga om var vi faktiskt befinner oss, inte var vi vill verka befinna oss.

Katie i berättelsen är hjälten – inte för att hon är naivt optimistisk, utan för att hon vägrar låtsas. Hon kallar saker vid deras rätta namn. Det är den typen av ledare juridikbranschen behöver fler av: de som kan se skillnaden mellan ett skyltfönster och ett fundament.

Satiren från Artificial Lawyer är underhållande. Men den borde också vara lite obekväm att läsa. För Freddy Freeman finns inte bara i fiktiva advokatbyråer.