Krigets data görs tillgänglig för teknikbolagen – utan regelverk och utan spelregler

Slagfältet som datakälla

Det finns något djupt obehagligt med hur precist man kan beskriva det som händer i Ukraina just nu: ett pågående krig fungerar som en industriell insamlingsplattform för träningsdata. Enligt MIT Technology Review görs miljontals datapunkter från tiotusentals drönarsortier tillgängliga för försvarsföretag och kommersiella bolag – ett medvetet val från ukrainsk sida för att attrahera finansiering och internationella samarbetspartner.

Strategin är begriplig. Ukraina behöver resurser, och landet sitter på något som teknikbolag annars knappt kan återskapa: verkliga stridsmiljöer, under verkliga förhållanden, med verkliga konsekvenser. Det är träningsdata av en kvalitet som ingen simulering kan matcha.

Men det är just den insikten som borde få oss att stanna upp.

En marknad utan spelregler

Cory Alpert, forskare vid University of Melbourne med tidigare erfarenhet från Bidens Vita hus, varnar i en debattartikel i MIT Technology Review för det som håller på att växa fram: en helt oreglerad marknad där stridsdata behandlas som vilket kommersiellt råmaterial som helst.

Det är inte en hypotetisk framtida risk. Det händer nu.

Som systemutvecklare vet jag hur lockande det är när man plötsligt har tillgång till stora, högkvalitativa datamängder. Det finns en inbyggd logik i att använda det man har. Men den logiken håller inte när det handlar om data som är insamlad i ett aktivt krig – där varje datapunkt representerar ett verkligt händelseförlopp med mänskliga offer.

Frågan är inte om denna data är tekniskt användbar. Det är den uppenbarligen. Frågan är om vi som samhälle har bestämt oss för att det är acceptabelt att krigföring ska vara en affärsmodell för AI-utveckling – och det svaret har vi inte ens börjat formulera.

Vad händer när ingen sätter gränserna?

Det saknas i dag ett internationellt ramverk för hur stridsdata får samlas in, ägas och säljas. Det finns visserligen folkrätt som reglerar krigföring, och det finns begynnande regleringar kring AI i civil sektor – EU:s förordning om artificiell intelligens är ett steg i rätt riktning – men dessa system pratar inte med varandra på det sätt som krävs.

Resultatet blir ett vakuum. Och vakuum fylls alltid av marknadskrafter.

Det är inte svårt att föreställa sig hur det ser ut om tio år om ingenting förändras: ett ekosystem av försvarsbolag och teknikföretag som konkurrerar om tillgång till nästa konflikts datafångst, med incitament att faktiskt vilja ha fler konflikter att lära av. Det är en oroväckande cirkellogik.

Teknikens skuld till etiken

Jag brukar vara den som påpekar möjligheterna när andra ser hot. Och jag tror genuint att AI kan göra militär verksamhet mer precis, minska civila förluster och förkorta konflikter – men bara om tekniken utvecklas under ordnade och etiskt granskade former.

Det som beskrivs i MIT Technology Review är motsatsen: en situation där marknadens hastighet springer iväg från etikens förmåga att hänga med. Det är inte AI-teknikens fel i sig. Det är ett styrningsproblem, och styrningsproblem är lösbara – men bara om vi erkänner att de existerar.

Alperts uppmaning om ett regelverk är rätt. Det behövs ett internationellt prejudikat som klargör att stridsdata inte är en fri resurs, att det ställs krav på insyn kring hur datan används, och att kommersiella aktörer inte ostraffat kan bygga affärsmodeller på krigets råmaterial.

Teknikvärlden har en vana av att be om förlåtelse snarare än tillstånd. Den vanan har vi inte råd med här.