Solkraft på ett före detta kolgruveområde och ett helsolitt batteri som klarar stresstesterna – men omställningen haltar fortfarande
Google satsar stort på förnybar energi – men energiomställningen haltar fortfarande.
Framsteg och bakslag i samma vecka
Energiomställningen är sällan en rak linje. Den här veckan illustrerar det tydligare än på länge: medan lovande teknik tar steg framåt fastnar andra sektorer i politiska dödlägen och ekonomiska fällor som borde ha undvikits för länge sedan.
Google planterar förnybar energi i kolstatens hjärta
Det kanske mest symboliskt laddade projektet just nu är samarbetet mellan Google, MN8 Energy och Eos Energy i West Virginia – traditionellt en av USA:s mest fossilbränsleberoende delstater. Anläggningen Mammoth Solar, enligt Energy Monitor planerad att kombinera 86 megawatt solkraft med 70 megawatt litiumjonbatterier och 10 megawatt zinbaserad långtidslagring, byggs på ett tidigare kolgruveområde. Investering: cirka 350 miljoner dollar.
Det intressanta är inte bara effektsiffrorna – det är kombinationen. Zinbatterierna kan lagra el i upp till tio timmar, vilket gör anläggningen till West Virginias första storskaliga kommersiella driftsättning av långtidslagringsteknologi. Det är precis den typ av flexibilitet som Energy Monitor lyfter fram som den nya guldgruvan i det europeiska energisystemet: förmågan att lagra, flytta och anpassa energiflöden är nu mer lönsam än att bara bygga ut produktionskapacitet.
Det fasta batteriet som faktiskt klarar spikprovet
På tekniksidan levererar Donut Lab något ovanligt: ett helsolitt batteri som inte bara lovats utan faktiskt testats – av oberoende parter, inför öppen ridå. Enligt CleanTechnica inkluderar testsviten bland annat det så kallade spikprovet, där en metallspik trycks igenom cellen för att simulera ett allvarligt haveri. Donut Labs batteri visade varken brand, rök eller nämnvärd temperaturökning. Jämfört med NMC-batterier som flammar upp eller LFP-varianter som ryker är det ett anmärkningsvärt resultat.
Helsolida batterier har länge betraktats som teknikens heliga graal – och lika länge har de lovat mer än de levererat. Att ett mindre bolag nu publicerar testdata långt utöver branschpraxis är en välkommen kulturförändring i en sektor som alltför länge levt på PowerPoint-presentationer.
Vätgasen och sjöfarten: lärdomar som inte lärs
På den mörkare sidan av veckans nyheter finns två berättelser som hänger ihop på ett obehagligt sätt.
CleanTechnica publicerar en genomgång av varför vätgasprojekt fått chans efter chans trots uppenbara fysikaliska och ekonomiska brister. Redan 2003 visade termodynamisk analys att vätgas som energibärare är extremt ineffektiv – ändå har entusiasmen hållits vid liv, framför allt av gasbolag med starka intressen i att skydda sina ledningsnät och reserver. År 2025 hade verkliga projektkostnader rejält överstigit de prognoser som stora institutioner ställt upp. Ändå fortsätter projekt att godkännas – senast i Los Angeles, där LADWP planerar att bygga om Scattergood-kraftverket för en blandning av naturgas och vätgas. Flera miljöorganisationer, däribland Sierra Club och Food & Water Watch, har nu stämt staden för att ha åsidosatt Kaliforniens miljölagstiftning i processen, rapporterar CleanTechnica.
Sjöfarten befinner sig i ett liknande mönster av upprepade misslyckanden. Det tredje IMO-mötet i rad avslutades utan resultat, enligt CleanTechnica till stor del på grund av aktivt motstånd från USA under Trumpadministrationen och Saudiarabien. Utan ett globalt ramverk riskerar sjöfarten att förbli låst vid fossila bränslen långt in i framtiden – och under den senaste Hormuz-krisen kostade det branschen uppskattningsvis 340 miljoner euro per dag.
Europa ritar om spelplanen
Mitt i allt detta pågår ett mer strukturellt skifte i Europa. EU:s elektrifieringsstrategi efter 2030 tar form – och argumentet är inte längre enbart klimatdrivet. Varje ellastbil och elbil som rullar minskar beroendet av importerade bränslen, konstaterar CleanTechnica. Branschorganisationerna IRU och T&E uppmanar gemensamt EU-kommissionen att intensifiera omställningen av tung vägtransport, och parallellt föreslås ett nytt europeiskt centrum för kritiska råmaterial som ska fungera som finansiell motor snarare än samordningsorgan.
Flexibilitet, elektrifiering och råmaterialsäkerhet – det är de tre benen som den europeiska omställningsstrategin nu vilar på.
Vår analys
Det som slår mig när jag väver samman den här veckans nyheter är att tekniken sällan är det verkliga hindret. Donut Labs batteri fungerar. Solkraften i West Virginia byggs. Elektrifieringen av vägtransport rör sig framåt.
Hindren är nästan alltid institutionella: gasbolag som skyddar sina affärsmodeller, länder som blockerar IMO-förhandlingar, städer som godkänner vätgasprojekt trots att fysiken talade emot dem för tjugo år sedan.
Det gör mig både optimistisk och otålig. Optimistisk för att tekniklösningarna faktiskt finns – och de blir bättre. Otålig för att vi vet vad som bromsar och ändå låter det hända, möte efter möte, ansökan efter ansökan.
Den intressanta frågan framöver är om den europeiska strategin – med sitt tydliga fokus på elektrifiering och flexibilitet snarare än vätgas och biobränslen – kan fungera som ett konkurrenskraftigt alternativ som sätter press även på aktörer utanför EU:s jurisdiktion. Sjöfarten är det hårdaste testet. Nästa IMO-möte i december avgör om 2026 blev ett vändningsår eller ännu ett förlorat år.