AI på röda mattan: Venedig 2026 visar att tekniken kan vara konst — eller bara ett misslyckande

AI på röda mattan — men inte utan friktion

Det är sällan en filmfestival fungerar som ett tekniklaboratorium. Men Venedig 2026 har, kanske oavsiktligt, blivit just det. Bland premiärerna finns två verk som på varsitt sätt testar var gränserna för AI i filmberättandet går — och som ger väldigt olika svar.

Först ut: den colombianska dokumentären The End of Times, skapad av regissörerna Bibiana Rojas Gómez och Juan David Cárdenas Maldonado. Filmen har världspremiär den 10 september under Critics' Week och handlar om Salomé, som letar igenom fem decennier av familjematerial för att förstå sin mors nedstämdhet. Det angelägna i berättelsen är inte bara temat — det är metoden. Regissörerna använder AI för att generera alternativa versioner av moderns liv, hypotetiska livsbanor som alla ändå mynnar ut i depression.

Det är ett tekniskt och konstnärligt djärvt grepp. Istället för att låta AI ersätta arkivmaterialet används det som ett narrativt verktyg — en maskin som prövar möjligheter och alltid misslyckas. Och det är avsiktligt. Regissörerna ser AI som en metafor för kapitalismens löften: ett system som utlovar framsteg men döljer utsugning. Att politisera psykisk ohälsa med hjälp av ett verktyg som självt symboliserar systemets baksida är en sofistikerad poäng.

Där är AI inte ett produktionsverktyg för effektivitet — det är ett konstnärligt ställningstagande.

När tekniken inte räcker till

På andra sidan av festivalen presenterade regissören Maggie Gyllenhaal sin kortfilm Flesh Impact — och en historia om ett AI-experiment som gick fel, rapporterar The Hollywood Reporter.

Gyllenhaal fick i uppdrag att använda artificiell intelligens för att återskapa Marilyn Monroe. Tekniken tränades på licensierat filmmaterial och resultatet lades sedan digitalt över skådespelerskan Dakota Johnsons ansikte. Resultatet kastades.

— Det som kom igenom när Dakota spelade Marilyn Monroe var så mycket mer rörande, mänskligt och levande. AI-versionen fungerade helt enkelt inte, sade Gyllenhaal.

Det är ett ärligt och intressant erkännande. Inte för att AI aldrig kan återskapa en människa trovärdigt — det kan det redan i många sammanhang — utan för att det i just det här fallet inte nådde upp till vad en levande skådespelerska levererade. Det finns en lärdom där som är värd att ta på allvar: tekniken är ett verktyg, inte en garant.

Gyllenhaal pass på att lyfta en bredare fråga: vem tjänar egentligen på att stora produktioner kan göras för bråkdelen av tidigare kostnader? Det är en legitim fråga, och den hänger i luften utan ett enkelt svar.

Två val, ett mönster

Det slående med dessa två berättelser, när man ställer dem bredvid varandra, är hur tydligt de illustrerar var vi är i AI:s mognadskurva inom kreativa branscher.

Å ena sidan: konstnärer som hittar genuint nya användningsområden för tekniken, där AI inte imiterar utan argumenterar. Rojas Gómez och Cárdenas Maldonado använder AI som ett berättargrepp med ideologisk laddning. Det är precis den typen av tillämpning som är svår att förutsäga i förväg och som öppnar dörrar vi inte visste existerade.

Å andra sidan: ett fall där AI testades för att lösa ett specifikt problem — trovärdigt återskapa en historisk person — och bedömdes otillräckligt. Gyllenhaal förkastade inte AI av ideologiska skäl, utan av konstnärliga. Det är skillnad.

Båda utfallen är värdefulla. Det ena visar vad AI kan tillföra när det används på sina egna villkor. Det andra påminner om att tekniken ännu inte ersätter allt — och att det konstnärliga omdömet fortfarande avgör.

Venedig 2026 kommer troligen inte ihåg som det år AI tog över filmen. Men det kan mycket väl bli det år då konstnärer på allvar började välja — medvetet, informerat och med tydliga skäl åt båda hållen.