Brandkåren gick in halvblind – säkerhetsdokumenten hade brunnit upp i samma brand

Räddningstjänsten gick in i mörkret

I början av juni fick brandkåren i den lilla orten Somerset i delstaten New York ett larm de aldrig kommer att glömma. En brand hade brutit ut i en halvfärdig byggnad vid Lake Mariner-datacentret – en av New Yorks mest ambitiösa AI-satsningar med en total investering på 3,2 miljarder dollar. Det de möttes av var en brandmans mardröm.

Inga fungerande brandlarm. Inget automatiskt släcksystem. Tre torrlagda brandposter. Och när räddningstjänsten begärde de säkerhetsdokument de enligt lag har rätt att ta del av fick de beskedet att handlingarna hade förstörts – i just den branden.

Steve Matisz, chef för Barker Fire Department, beskriver för Ars Technica hur hans personal trädde in i byggnaden "halvblint" och möttes av kraftig svart rök från kemikalier de inte kunde identifiera. Utan säkerhetsdokumentation hade de ingen möjlighet att veta vad de andades in eller hur de skulle hantera situationen på ett säkert sätt. "Det har varit en svår situation", säger Matisz, och döljer inte sin skepsis inför förklaringen att handlingarna skulle ha förstörts i branden.

Ett lapptäcke av ansvar – och ett vakuum däremellan

Som systemutvecklare är jag van vid komplexa beroendestrukturer. Men ägarbilden kring Lake Mariner-datacentret är anmärkningsvärd även på den skalan.

Enligt Ars Technicas rapportering äger företaget TeraWulf själva anläggningen, men den mark byggnaden står på hyrs av ett bolag som kontrolleras av TeraWulfs egen vd – en intressekonflikt som i sig förtjänar granskning. Det brittiska AI-företaget Fluidstack ska driva centret operativt. Google innehar teckningsoptioner för en framtida ägarandel på 14 procent och har gått i god för Fluidstacks hyreskostnader. Och i slutändan är det olika AI-bolags beräkningsbehov som hela anläggningen är tänkt att tillgodose.

Vad händer med ansvaret när det är uppdelat på så många händer? I praktiken riskerar det att falla mellan stolarna. Ingen enskild aktör känner sig ansvarig för helheten – och det är i just det tomrummet som säkerhetsbrister gror.

Byggtakten som driver undan säkerhetskraven

Det här är inte ett isolerat haveri. Det är ett symptom på ett bredare mönster som vuxit fram i takt med AI-boomens acceleration.

Teknikbranschens hungriga efterfrågan på beräkningskapacitet har skapat ett enormt tryck på att bygga datacenter fort. Investeringarna räknas i miljarder, tidplanerna pressas samman och konkurrensen om mark, el och kylkapacitet är stenhård. I det klimatet är det lätt att förstå – om inte ursäkta – hur säkerhetsprotokoll kan prioriteras ned. Bygglov och brandskyddskrav upplevs som friktionspunkter snarare än grundläggande skyddsmekanismer.

Men friktionen är där av en anledning. Datacenter är inte vilka byggnader som helst. De rymmer enorma mängder elkraft, komplexa kylsystem och ofta kemikalier som vid brand kan vara direkt livsfarliga för räddningspersonal. Utan fungerande säkerhetssystem och transparent dokumentation skickar vi in brandmän på gissningar.

Reglering halkar efter – som vanligt

Det finns en välbekant dynamik här som alla som följt teknikutvecklingen känner igen: tekniken springer iväg, och regelverk och tillsynsmyndigheter försöker hinna ifatt. Det gällde sociala medier, det gällde kryptovalutor, och nu gäller det fysisk AI-infrastruktur.

Skillnaden är att den här gången rör det sig inte om abstrakta digitala risker utan om konkreta, fysiska säkerhetsbrister med direkt konsekvens för människoliv. En brandman som går in i ett datacenter utan att veta vilka kemikalier som brinner är i omedelbar fara. Det är inte en hypotetisk risk – det hände i Somerset i juni.

Frågan är vem som tar ansvar. TeraWulf? Fluidstack? Google, som indirekt finansierar verksamheten? Kommunen som utfärdade bygglov? Eller den federala nivån, som ännu saknar tydlig reglering specifikt för AI-datacenter?

Svaret just nu verkar vara: ingen riktigt. Och det är ett svar vi inte kan leva med när byggtakten bara ökar.