Han spelar mannen bakom ChatGPT – utan att ha träffat honom
Andrew Garfield spelar Sam Altman i storfilm – utan att ha träffat honom.
När koden kliver in på vita duken
Det är något nästan symboliskt med att Hollywood nu riktar kameran mot Silicon Valley. Inte för att berätta en abstrakt historia om algoritmer och serverhallars surr – utan för att skildra de verkliga människorna bakom de system som omformar världen. Och intressant nog använder en av dessa filmer just AI som berättartekniskt verktyg.
Enligt The Hollywood Reporter har den brittisk-amerikanske skådespelaren Andrew Garfield tagit rollen som OpenAI:s vd Sam Altman i biograffilmen Artificial, regisserad av Luca Guadagnino. Filmen kretsar kring de dramatiska fem dygn i november 2023 då Altman avskedades av styrelsen – och sedan, i en närmast osannolik vändning, återinsattes på sin post. Det är ett händelseförlopp som hade känts konstruerat om det dykt upp i ett manus, men som faktiskt utspelade sig inför hela teknikvärldens ögon.
I trailern levererar Garfield en kall monolog om ChatGPT:s genombrott och teknikens förmåga att välta länder och rasera branscher. Det är dramaturgiskt effektivt – och på ett sätt exakt vad som gör historien filmisk. Det handlar inte primärt om tekniken i sig, utan om makten, visionen och de mänskliga konflikterna runt den.
Garfield har uppgett att han aldrig träffat Altman personligen, utan baserat sin gestaltning på manuset, rättegångsdokument och intervjuer. Det säger något intressant om hur vi börjar förhålla oss till offentliga teknikprofiler – de är numera tillräckligt välkända och dokumenterade för att kunna gestaltas sceniskt, nästan som statsmän eller rockstjärnor.
Filmens väg till publiken är i sig en liten branschsaga. Amazon MGM Studios var inledningsvis med som distributör, men drog sig ur efter att ha ingått ett partnerskap med OpenAI värt 50 miljarder dollar. Distributören Neon klev in och räddade produktionen. Artificial har biopremiär i USA juldag 2025, med förevisning på New York Film Festival i oktober dessförinnan.
En avatar berättar vad originalet vägrar
Parallellt med Garfields gestaltning av Altman pågår ett annat, tekniskt sett ännu mer fascinerande filmprojekt. Dokumentärregissören Alex Gibney – känd för granskande verk om scientologin och Enron – har skapat en nästan fyra timmar lång film om Elon Musk. Eftersom Musk tackade nej till medverkan valde Gibney en uppfinningsrik lösning: hans team samlade in allt Musk någonsin sagt i offentliga sammanhang och skapade sedan en AI-genererad avatar som framför dessa ord direkt mot kameran.
Det är ett djärvt grepp, och tekniskt sett ett tydligt exempel på hur AI-genererade avbildningar nu är tillräckligt trovärdiga för att bära en hel dokumentärberättelse. Gibneys film, som haft världspremiär vid Venedigs filmfestival och snart visas på HBO, tecknar en skarp kritisk bild av Musk – från sydafrikansk uppväxt till global inflytandemäklare. Regissören pekar på vad han kallar kronismens kapitalism: att högerregimer utan fungerande interna kontrollfunktioner är mer mottagliga för köpt politiskt inflytande. Musk framställs som en person som aktivt verkar för en högeragenda i länder som Tyskland, Storbritannien, Brasilien och Turkiet.
På frågan hur farlig Musk är för demokratin svarade Gibney, enligt The Hollywood Reporter, kortfattat: "Extremt farlig."
Om Gibneys slutsatser stämmer är en politisk bedömningsfråga. Det som är tekniskt anmärkningsvärt är metoden: att AI-avataren inte hittar på något – den återger bara vad Musk faktiskt har sagt. Det är en form av källtrohet, men i ett nytt och visuellt omformaterat skal. Var går gränsen för en sådan gestaltning? Det är en fråga som filmvärlden – och lagstiftarna – kommer behöva brottas med på allvar.
Spegelbilden av en bransch
De här två projekten, Artificial och Musk, speglar en bredare kulturell rörelse: AI och dess arkitekter har blivit dramatik i sig. Inte som bakgrundsrekvisita i en techthriller, utan som det faktiska ämnet. Det är ett tecken på att tekniken nu är tillräckligt stor, tillräckligt kontroversiell och tillräckligt mänskligt komplex för att bära en hel berättelse.
Och det är, tycker jag, en hälsosam utveckling. Ju fler infallsvinklar vi har för att förstå vad som faktiskt händer i den här sektorn – journalistik, forskning, dokumentär, spelfilm – desto bättre rustad är allmänheten att delta i de samhällsdebatter som verkligen spelar roll.
Vår analys
Det finns en viss ironi i att AI-verktyg nu används för att berätta berättelsen om de människor som bygger AI. Gibneys val att låta en AI-avatar gestalta Musk är inte bara ett praktiskt knep – det är ett ställningstagande om vad tekniken faktiskt kan göra, och en implicit fråga om var gränsen går.
För mig som systemutvecklare är det mest spännande inte dramat kring Altman eller Musks politiska inflytande, utan just den här korsningen: när AI-genererade avbildningar blir tillräckligt övertygande för att bära journalistisk och konstnärlig tyngd, förändras grundförutsättningarna för berättande. Det öppnar möjligheter – men kräver också tydliga normer kring samtycke, källanvändning och märkning.
Hollywood har historiskt fungerat som ett kulturellt seismograf. Att branschen nu vänder blicken mot AI-arkitekterna signalerar att vi passerat en tröskel: tekniken är inte längre framtid. Den är nutid – och den kräver sitt drama.