Miljontals människor berättar sagor med AI — men ingen pratar om det

Berättarna som ingen pratar om

När AI-debatten rasar som hårdast handlar den nästan alltid om arbetsmarknaden, om upphovsrätt, om vad som händer med de mänskliga skaparna. Det är viktiga frågor. Men de riskerar att skymma något annat som faktiskt händer just nu, i realtid, hos miljontals vanliga människor: ett nytt sätt att berätta historier.

Petra Ferraz de Novaes, 36-årig programvaruingenjör från Brasilien, är ett konkret exempel. Enligt Wired har hon alltid älskat berättande men känt sig överväldigad av alla beslut det kräver — karaktärsutveckling, handling, stil. År 2024 vände hon sig till en AI-modell och har sedan dess tillbringat timmar åt gången med att bygga fantasivärldar via verktyget SillyTavern.

— Det fascinerande är oförutsägbarheten. Folk säger att AI hallucinerar mycket. Men i det här sammanhanget är det förmodligen precis vad man vill ha, säger hon till Wired.

Det där perspektivet stannar upp mig varje gång jag läser det. Hallucination — det fenomen som AI-kritiker med rätta lyfter fram som ett tekniskt problem och en trovärdighetsfälla — är i ett kreativt sammanhang plötsligt en funktion snarare än ett fel. Det säger något om hur kontexten fullständigt förändrar vad vi menar med "bra" beteende hos en språkmodell.

Siffrorna är svåra att ignorera

Novaes är inte ett undantag. Forskare vid University of Washington har analyserat över 500 000 förfrågningar skickade till ChatGPT, hämtade från den öppna datamängden WildChat. Resultatet är anmärkningsvärt: mer än en tredjedel av alla chattbotinteraktioner rör någon form av fiktionsskapande — prosa, poesi, fanfiction, erotik eller rollspel.

Det är en siffra som borde omforma hur vi pratar om vad AI faktiskt används till. Vi tenderar att tänka på chattbotar primärt som produktivitetsverktyg — något man ber skriva ett mejl eller förklara en kodsnutt. Men den bilden är uppenbarligen ofullständig.

Studien visar också att en stor del av volymerna drivs av ett litet antal mycket aktiva användare. I ett fall skickade en enskild person tusentals varianter av samma fanfiction-berättelse under några månader — ett beteende som liknar en iterativ utvecklingsprocess mer än passiv konsumtion. Det är inte så olikt hur en programmerare testar och förfinar kod, faktiskt.

Medskapare, inte ghostwriter

Det finns en viktig distinktion att göra här. Den kreativa AI-användning som studien beskriver handlar sällan om att låta maskinen skriva åt en. Det handlar om att skriva med den. Användarna styr, väljer riktning, reagerar på det oväntade och bygger vidare. AI:n bidrar med material och oväntade vändningar; människan håller i rodret.

Det påminner mig om hur vi inom mjukvaruutveckling pratar om parprogrammering — två hjärnor som löser ett problem tillsammans, där det inte alltid är uppenbart vem som bidragit med vad i slutprodukten. Det är ett legitimt och produktivt arbetssätt, och det finns ingen god anledning att betrakta kreativt samarbete med AI annorlunda.

Vad studien inte svarar på — och det vore ärligt att nämna — är hur den här typen av användning påverkar användarnas egna kreativa förmågor på lång sikt. Stärker det berättarinstinkten, eller atrofierar den? Det är en fråga som forskningen ännu inte hunnit i kapp.

En rörelse som förtjänar seriös uppmärksamhet

Det som slår mig mest med den här studien är inte siffrorna i sig, utan vad de säger om mänskliga behov. Berättande är grundläggande — vi har alltid berättat historier för varandra, om oss själva och om världar som inte finns. Nu har miljontals människor hittat ett nytt verktyg för precis det. De mår bra av det. De återkommer.

Det är inte en hotfull bild. Det är faktiskt en ganska varm en.