Medan Trump river ned miljölagarna: Kalifornien hämtar mer än hälften av sin el från förnybara källor
Medan Trump river ned miljölagarna producerar Kalifornien rekordmycket förnybar el.
Den gröna omställningen har redan hänt — någon glömde berätta det för Washington
Låt siffrorna sjunka in ett ögonblick.
Enligt Stanford-professorn Mark Z. Jacobson, som noggrant följer Kaliforniens energiomställning, har vind-, vatten- och solkraft tillsammans stått för 56,2 procent av all efterfrågad el på delstatens elnät CAISO hittills under 2026. Ännu mer anmärkningsvärt: under hela 18,5 procent av årets timmar har förnybara källor överträffat 100 procent av hela delstatens elbehov. Enbart lördagen den 13 september var den 187:e dagen i år som förnybar produktion vid något tillfälle täckte hela efterfrågan, rapporterar CleanTechnica.
Detta är inte ett litet pionjärprojekt i en solig glesbygd. Kalifornien är USA:s folkrikaste delstat och världens femte största ekonomi. Att en region av den storleken och energiintensiteten nu hämtar mer än hälften av sin el från fossilfria källor är ett historiskt vattendelare — ett levande bevis på att den gröna omställningen inte längre är en vision utan en industriell realitet.
Kontrasten mot Washington kunde knappt vara skarpare
Samtidigt pågår ett systematiskt försök från Trumpadministrationen att montera ned de rättsliga strukturer som möjliggör klimatpolitik på federal nivå.
Administrationen har lagt fram ett förslag om att upphäva det så kallade farlighetsbeslutet från 2009 — den vetenskapliga bedömning från miljömyndigheten EPA som utgör den rättsliga hörnstenen för myndighetens möjlighet att reglera klimatutsläpp. Utan det beslutet förlorar EPA i praktiken sin viktigaste befogenhet att begränsa utsläpp från kol- och gaskraftverk, skriver CleanTechnica. EPA-chefen Lee Zeldin ska tidigare ha lovat kolbranschens ledare att uppfylla deras "önskelista" — och det löftet verkar nu infrias punkt för punkt.
Det paradoxala är att detta sker just när marknaden talat med en tydlighet som ingen lobbyist kan tysta: förnybar energi är billigare än fossil kraft, även utan statliga stöd. I maj genererade solenergi mer el än kol i hela USA. Trots det har administrationen beviljat kolindustrin över 700 miljoner kronor i skattemedel.
Fronten har även öppnats mot naturvårdslagstiftningen. Trumpadministrationens regeländring i artskyddslagen — som suddar ut den federala definitionen av vad som räknas som "skada" mot skyddade arters livsmiljöer — har nu trätt i kraft, trots att hela 99 procent av nära 220 000 inkomna remissvar var kritiska. Sierra Club och ett tjugotal delstater har dragit administrationen inför rätta.
Och i kongressen diskuteras just nu resolutioner som skulle upphäva Kaliforniens egna luftskyddsstandarder för hamnar och sjöfart — standarder som redan minskar giftiga dieselutsläpp i utsatta hamnsamhällen. "Kongressen borde göra det lättare — inte svårare — för medborgare att andas ren luft", säger Patrick Drupp, klimatpolitisk chef på Sierra Club.
Marknaden bryr sig inte om politisk retorik
Här ligger den verkliga nyheten, som affärsstrateg ser jag det tydligt: omställningen är nu ekonomiskt självbärande. Det är inte längre klimatidealism som driver utbyggnaden av sol- och vindkraft i Kalifornien — det är kapitalallokering, avkastningskrav och industribeslut. Varje solpanel som installeras på ett hustak, varje storskalig vindkraftspark som driftsätts, förstärker en tröghetskraft som varken politiska direktiv eller juridiska manövrar enkelt kan vända.
Trump kan försvaga EPA. Han kan rulla tillbaka artskyddsregler. Han kan försöka upphäva delstatliga luftskyddsstandarder. Men han kan inte göra fossil kraft billigare än sol och vind — och det är i slutändan den ekvationen som avgör energiframtiden.
Kalifornien har redan svarat på frågan om det är möjligt. Svaret är ja.
Vår analys
Det vi bevittnar är en sällsynt historisk situation: en teknologisk och ekonomisk omvandling som löper snabbare än den politiska motkraften som försöker bromsa den. Kaliforniens 56,2-procentssiffra är inte bara ett energistatistiskt rekord — det är ett affärsmässigt prejudikat som kommer att forma investeringsbeslut globalt.
Den verkliga risken med Trumpadministrationens strategi är inte att den stoppar omställningen — det är osannolikt — utan att den skapar rättslig osäkerhet och förseningar som gör det svårare att planera långsiktiga infrastrukturinvesteringar. Det drabbar i förlängningen inte bara klimatet utan konkurrenskraften.
För Sverige och Norden är lärdomen tydlig: delstatlig och regional drivkraft kan kompensera för svag federal ambition. Det öppnar möjligheter för europeiska aktörer att accelerera sitt försprång inom förnybar teknik, energilagring och rutnätsinfrastruktur — och positionera sig som den globala referenspunkten när den politiska pendeln oundvikligen svänger tillbaka.