Angriparna låg steget före — och industrin visste inte om det

När angriparna fick ett AI-verktyg i händerna

Det tog inte lång tid från att EvilTokens dök upp i februari 2026 till att plattformen hann göra verklig skada. Enligt SecurityWeek lyckades Microsoft till slut slå ut nätfiskesystemet — men vid det laget hade det redan använts för att kompromettera mer än 12 000 e-postkonton hos organisationer i USA, Kanada, Storbritannien, Australien, Indien och Frankrike.

Det som gör EvilTokens anmärkningsvärt är inte bara skalan, utan hur det fungerade. Plattformen byggde på så kallad enhetskodsnätfiske — en metod som utnyttjar inloggningsflöden designade för enheter utan traditionellt tangentbord, som tv-apparater och skrivare. Angriparen initierar en inloggning, skickar koden till offret via ett vilseledande meddelande, och om offret fullbordar flödet i sin webbläsare får angriparen tillgång till kontot. Inget lösenord behöver stjälas. Inget spår syns på vanligt sätt.

Men det som verkligen höjer ribban är att AI användes i hela angreppsskedjan. Inte bara för att skicka massutskick — utan för att avgöra vem som var värd att angripa, vilken identitet som skulle imiteras och hur relationer mellan kollegor bäst kunde utnyttjas för att maximera utbytet. Plattformen erbjöd 44 olika teman för skadliga meddelanden och sidor. Det här är inte längre skräppost i bulk. Det är skräddarsytt bedrägeri i industriell skala.

Industrins blinda fläck

Samtidigt som angriparna finslipade sina verktyg, visar Honeywells OT Cybersecurity Benchmark Report för 2026 att försvaret på många håll haltar betänkligt — särskilt inom kritisk infrastruktur.

Av de 603 ledare som deltog i undersökningen uppgav 88 procent att deras säkerhetsprogram är mogna och välstrukturerade. Ändå hade bara 21 procent en fullständig förteckning över sina tekniktillgångar. Det är ungefär som att påstå att du har full koll på ditt hem — men saknar en lista på vilka dörrar och fönster du har.

Bristerna syns också i övervakningen. Enbart en tredjedel av organisationerna hade sin operativa teknik fullt integrerad i ett centraliserat säkerhetscenter, och bara var femte övervakade kontinuerligt mer än tre fjärdedelar av sina uppkopplade enheter. Konsekvenserna när något väl går fel är kostsamma: i genomsnitt 16,2 timmars driftstopp vid en allvarlig incident, och för 21 procent av de drabbade en kostnad på över 100 000 dollar per timme.

Det är ett gap som är svårt att blunda för.

AI som sköld — men ännu i mänskliga händer

Det finns dock ljuspunkter. Honeywells rapport visar att 99 procent av de tillfrågade räknar med att AI kommer att förändra säkerhetsarbetet inom två till tre år, och redan nu använder 72 procent AI-stödda verktyg för att upptäcka avvikelser och potentiella intrång.

Det är exakt den typ av rörelse vi behöver se mer av. AI är utmärkt på att hitta mönster i stora datamängder — precis det som krävs för att upptäcka ovanligt beteende i komplexa industrimiljöer där mänskliga analytiker enkelt drunknar i bruset.

Men rapporten understryker också att helt självständiga säkerhetssystem fortfarande är ovanliga. Människan sitter kvar vid ratten, vilket i nuläget är klokt — men ställer höga krav på att rätt kompetens faktiskt finns på plats.

Att skilja verkligt hot från skrämselpropaganda

I det här sammanhanget är det värt att hålla huvudet kallt. STAT News påminner oss om att debatten kring AI-hot ofta riskerar att blanda ihop konkreta, jordnära säkerhetsbrister med mer spekulativa framtidsscenarier. EvilTokens är ett reellt och dokumenterat hot — inte science fiction. Men det är också ett hot som i grunden handlar om klassiska svagheter: bristande tillgångsinventering, otillräcklig övervakning och mänsklig godtrogenhet inför ett välformulerat meddelande.

AI förstärker dessa svagheter dramatiskt. Men det är fortfarande vi som lämnat dörrarna öppna.

Det nya hotlandskapet kräver därför inte enbart bättre teknik — det kräver att organisationer slutar överskatta sin egen mognad och börjar möta verkligheten som den faktiskt ser ut.