Så mycket billigare är det att köra elbil – oljebolagen tar ut mer vinst i varje led
Elbilen kostar mindre än hälften per kilometer – medan oljebolagen plockar ut rekordvinster.
Siffrorna som förändrar bildebatten
Under lång tid har debatten om elbilar cirklerat kring inköpspris, räckviddsångest och laddinfrastruktur. Det är förståeligt – det är verkliga frågor. Men en dimension har ofta hamnat i skymundan: vad det faktiskt kostar att köra bilen, dag efter dag, mil efter mil.
Nu levererar den europeiska transportorganisationen T&E ett svar som är svårt att ignorera. Enligt deras färska analys betalar elbilsförare i genomsnitt mindre än hälften av vad dieselförare betalar per körd kilometer. Det är inte en marginell fördel – det är ett strukturellt skifte i ägandekostnaden.
Energikrisen förstärker klyftan
Bakom siffrorna ligger delvis Europas pågående energikris, som skärpts ytterligare av kriget i Iran. Enligt T&E har dieselpriset vid pumpen stigit med 32 euro per tankfyllning för den genomsnittlige europeiske bilisten. Ungefär hälften av den höjningen – runt 16 euro – förklaras inte av råoljepriset i sig, utan av ökade raffineringsmarginaler. Med andra ord: oljebolagen tar ut mer vinst i varje led i kedjan. T&E:s egna tidigare analyser visar att bolagens samlade vinster i Europa fördubblades under det senaste kvartalet.
Det är en viktig detalj. Det handlar inte enbart om geopolitik eller global tillgång och efterfrågan – en betydande del av prisstegringen är ett resultat av affärsbeslut hos ett fåtal stora aktörer. Det gör dieselberoende till en sårbarhet som sträcker sig bortom vad enskilda konsumenter kan påverka.
Elpriset är inte immunt mot svängningar, det vet vi i Sverige bättre än de flesta. Men beroendet av ett globalt råvarupris med höga förädlingsmarginaler saknar elbilar i princip helt. Det är en strukturell skillnad som slår igenom i vardagsekonomin.
Vad T&E kräver – och varför det spelar roll
Organisationen är tydlig med att den rådande situationen inte bör mötas med breda bränsleskattsänkningar. Den typen av åtgärder tenderar att gynna dem som kör mest och har störst bilar – sällan de hushåll som verkligen pressas av höga drivmedelskostnader. I stället förespråkar T&E riktade stödinsatser till låginkomsthushåll, finansierade genom en extra skatt på oljebolagens övervinster.
– Vi befinner oss i ett kritiskt läge. Om USA dessutom blockerar dieselexport till Europa riskerar vi en faktisk brist på bränsle, vilket skulle vara förödande. Elektrifiering är den enda vägen för att säkerställa att detta blir den sista oljekrisen, säger Antony Froggatt, seniordirektör på T&E.
Det är en stark formulering, men inte ogrundad. Varje oljekris som träffar Europa drabbar fossilbilsförare direkt och omedelbart. Elbilsförare buffras av ett mer diversifierat och lokalt producerat energisystem.
Vad betyder det här för svenska konsumenter?
I Sverige har vi en relativt hög andel elbilar jämfört med resten av Europa, och vi har också en elproduktion som till stor del baseras på vattenkraft och kärnkraft – vilket håller elpriserna mer stabila på sikt jämfört med länder med högre andel fossilt i elnätet.
Det innebär att kostnadsfördelarna T&E beskriver sannolikt är ännu tydligare för en genomsnittlig svensk elbilsförare än för en europeisk genomsnittsförare. Kombinerar man det med de svenska reseavdragen och de relativt låga rörliga laddkostnaderna hemma nattetid, framträder en ekonomisk kalkyl som för många hushåll borde vara ganska enkel att räkna igenom.
Inköpspriset är fortfarande en tröskel. Det är ärligt att säga. Men per körd kilometer pekar nu all seriös analys i samma riktning: elbilen är billigare att använda. Och det är trots allt den kostnaden man lever med varje dag under hela bilens livslängd.
Vår analys
Det som gör T&E:s analys särskilt intressant är tajmingen. Vi befinner oss i en period där elbilarnas andel av nybilsförsäljningen i Europa fortfarande kämpar mot ekonomisk osäkerhet och politiskt motstånd. I det läget är konkreta driftkostnadssiffror kraftfulla argument – mer lättbegripliga för de flesta än livscykelanalyser eller koldioxidbudgetar.
Utvecklingen pekar mot att kostnadsgapet sannolikt kommer att öka ytterligare. Batteripriserna fortsätter att falla, vilket på sikt sänker även inköpspriset. Samtidigt är det svårt att se vad som strukturellt skulle pressa ned dieselpriserna på lång sikt – raffineringsmarginaler och geopolitisk osäkerhet är inte tillfälliga fenomen.
För den som bygger system för fordonsbranschen eller energisektorn är det här en påminnelse om att omställningen inte längre drivs enbart av klimatpolitik – den drivs allt mer av ren privatekonomi. Det förändrar vilka argument som behöver byggas in i beslutsstöd, kalkylatorer och rådgivningstjänster riktade mot konsumenter.