Storföretagen försvarar EU:s klimatkrav – medan biltillverkarna vill backa
IKEA, EDF och en rad andra europeiska storföretag kräver att EU håller fast vid utsläppskraven för tunga lastbilar – och argumentet är inte klimatmoral utan ren lönsamhet. Stabila spelregler är en förutsättning för fortsatta investeringar, menar koalitionen. Samtidigt vill biltillverkarna skjuta upp regelverk de redan fått extra tid att förbereda sig på, och varje regelglidning beräknas leda till hundratusentals färre ellastbilar på europeiska vägar.
Omställningen är inte i kris – men den är på prov
Det pratas ofta om EU:s klimatpolitik som om den vore ett ömtåligt experiment som riskerar att krascha vid minsta motgång. Men den bild som tonar fram när man tittar på vad som faktiskt händer just nu är mer intressant än så: det är inte bara miljörörelsen som försvarar de ambitiösa målen – det är storföretagen.
Den 1 oktober 2026 skickade medlemmar i företagskoalitionen EV100 ett öppet brev till kommissionsordförande Ursula von der Leyen. Bland undertecknarna finns namn som IKEA, franska energijätten EDF, paketleverantören Geopost och den norska logistikaktören DFDS. Budskapet är tydligt: håll fast vid de befintliga koldioxidkraven för tunga lastbilar – mjuka inte upp dem, rapporterar CleanTechnica.
Målen är i sig ambitiösa. Enligt gällande EU-regler ska utsläppen från tunga lastbilar minska med 43 procent till 2030, 64 procent till 2035 och hela 90 procent till 2040, jämfört med 2019 års nivåer. Dessa siffror är i praktiken omöjliga att nå utan en kraftig ökning av elektriska lastbilar på europeiska vägar.
Det som gör uppropet anmärkningsvärt är argumenten. EDF:s representant Marion Labatut lyfter inte i första hand klimatmoral – utan lönsamhet. Elektrifiering är redan ekonomiskt försvarbar, och stabila spelregler är en förutsättning för att investeringarna ska fortsätta i rätt takt. Redan nu har en enda regeländring för perioden 2025–2030 beräknats leda till 200 000 färre ellastbilar på europeiska vägar under nästa decennium, enligt samma CleanTechnica-rapportering. Ytterligare eftergifter skulle förstärka den skadan.
Biltillverkarna spelar ett välbekant spel
På personbilssidan ser vi ett liknande mönster – fast med omvänt förtecken. Branschorganisationen ACEA, som representerar europeiska biltillverkare, kräver nu ett nytt uppskjutande av batterireglerverket i handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Storbritannien. Reglerna innebär att elbilar måste använda europeiskt tillverkade batterier och katodmaterial för att kvalificera sig för tullfri handel.
Problemet? Biltillverkarna fick redan i december 2023 – på egen begäran – ett undantag på tre år, med ett glasklart löfte om att inga ytterligare undantag skulle beviljas. Nu, bara tre månader innan reglerna träder i kraft, vill de ha ännu ett uppskjutande.
Men siffrorna håller inte för argumentet att kapaciteten saknas, skriver CleanTechnica. Branschorganisationen RECHARGE uppskattar att den europeiska kapaciteten för katodmaterial år 2027 uppgår till 121 000 ton – mot ett beräknat behov på 52 000 till 75 000 ton. Materialet finns. Frågan är om EU har politisk ryggradsstyrka att hålla fast vid sina egna regler när industrin trycker på.
Infrastrukturen – den verkliga flaskhalsen
Om regelstabilitet är en politisk utmaning är elnätet en praktisk sådan – och på många sätt den svåraste att lösa snabbt.
EU har i lag slagit fast att hamnar och flygplatser måste elektrifiera. Genom förordningarna AFIR och FuelEU Maritime ska fartyg som anlöper EU-hamnar ansluta till landström senast 2030, och flygplatser ska kunna förse stillastående flygplan med el vid kontaktbryggor redan från 2025. Det är välmotiverat: utsläppen från internationell flyg- och sjöfart har faktiskt ökat med 29 respektive 26 procent sedan 1990, medan EU som helhet minskat sina utsläpp med 30 procent.
Men elnätet hänger inte med. Kön till nätanslutning växer, och både elproduktionsprojekt och elkrävande anläggningar konkurrerar om samma kapacitet, rapporterar CleanTechnica. Situationen liknar den absurda: EU lagstiftar om elektrifiering, men infrastrukturen för att möjliggöra den kan dröja ett decennium.
Detta är inte ett argument mot elektrifiering – det är ett argument för att nätutbyggnad måste prioriteras lika hårt som reglerna som kräver den. Annars riskerar vi att bygga krav utan förutsättningar.
Tre fronter, ett mönster
Det som förenar dessa tre nyheter är ett och samma grundproblem: glappet mellan politiska ambitioner och faktisk genomförandekapacitet. Det är inte ett skäl att sänka ambitionerna – det är ett skäl att bygga upp kapaciteten snabbare. Storföretagen som skriver under EV100-brevet förstår det. De har investerat utifrån stabila regler och vill inte se spelplanen ändras i efterhand.
Omställningen är möjlig. Men den kräver att EU faktiskt menar vad det säger.
Vår analys
Det som är tekniskt intressant i det här läget är hur tydligt regelstabilitet har blivit en produktionsfaktor i sig. Företag som IKEA och EDF investerar inte i elektriska lastbilsflottor för att de är idealister – de gör det för att kalkylen håller, förutsatt att spelreglerna inte ändras halvvägs. När politiken vinglar ökar risken i investeringskalkylen, och investeringarna uteblir. Det är precis den dynamiken vi ser på batterisidan, där ACEA:s begäran om ytterligare uppskjutande i praktiken straffar de europeiska batterileverantörer som byggde upp kapacitet i god tro.
Infrastrukturproblemet med elnätet är annorlunda till sin natur – det handlar om fysiska ledtider som politiska beslut inte enkelt kan korta ner. Men det är också det mest lösbara, givet tillräcklig politisk prioritering och investeringsvilja. Min bedömning: EU:s gröna agenda är inte på väg att kollapsa, men den är på väg in i sin svåraste fas – genomförandefasen. Det är där löften möter verklighet.