Varje rad skriven för hand – teknikjournalisten som vägrade låta AI skriva hans bok om AI

En bok om AI, skriven av en människa

Det finns något nästan provocerande enkelt med Kevin Rooses beslut. Han är teknikjournalist, han skriver om AI, och han valde – medvetet, principfast – att inte använda AI när han författade sin nya bok The AGI Chronicles. I en tid då de flesta argumenterar för att AI är ett verktyg precis som andra, är det en liten men talande handling.

Roose, som länge var krönikör och teknikjournalist på The New York Times, har spenderat år nära händelsernas centrum. Till boken genomförde han över 150 intervjuer för att kartlägga framväxten av tre av de mest inflytelserika aktörerna inom generativ AI: OpenAI, Anthropic och Google. Det är, som Wired beskriver det, ett drama fyllt av rivaliteter, avgörande vägval och omvälvande tekniska språng.

Men utöver dramatiken finns det en djupare ambition: att skapa ett historiskt dokument. Något att luta sig mot när vi om tio, tjugo år försöker förstå hur allt började.

Varför manuellt skrivande fortfarande spelar roll

Som systemutvecklare med dagligt umgänge med stora språkmodeller förstår jag det rationella i att delegera skrivarbete. Modellerna är imponerande. De kan strukturera, formulera och till och med imitera en röst på ett sätt som är tekniskt häpnadsväckande.

Men Rooses val pekar på något som jag tror vi underskattar: skrivande som tänkande. Att formulera en mening är inte bara att kommunicera en tanke som redan finns – det är ofta processen genom vilken tanken uppstår. När vi låter en språkmodell ta över det steget, riskerar vi inte bara att tappa vår röst. Vi riskerar att tappa ett kognitivt steg som faktiskt formar förståelsen.

Detta är inte ett argument mot AI-verktyg. Det är ett argument för att vi ska vara medvetna om när vi använder dem och vad vi eventuellt väljer bort.

Luckan i AI-bevakningen

Roose och hans tidigare podcastkollega Casey Newton grundar nu tillsammans medieföretaget Machine Gods Media, med ett distributionsavtal med NPR. Det är ett tecken på att de ser ett verkligt utrymme att fylla.

Enligt Wired beskriver Roose ett landskap där AI-bevakningen fastnat i två otillfredsställande läger: å ena sidan de som avfärdar hela rörelsen som en finansiell bubbla utan substans, å andra sidan de som okritiskt hyllar varje ny teknisk landvinning utan att reflektera över konsekvenserna. Mitt emellan finns vad Newton kallar AI-realism – en nyanserad, analytisk hållning som varken förnekar teknikens kraft eller blundar för dess utmaningar.

Det är precis den hållningen som saknas i alltför mycket av den svenska och internationella teknikjournalistiken just nu. Antingen är AI räddningen eller undergången. Sällan något mittemellan.

Att förstå inifrån

Det finns en metakommentar inbyggd i Rooses projekt som jag fastnar för. För att verkligen förstå vad generativ AI gör med språk, kommunikation och tänkande – behöver man ha gjort det manuellt. Man behöver ha kämpat med en formulering, kastat om en mening tio gånger, insett att man inte förstod något förrän man försökte skriva ner det.

Det är svårt att ha det perspektivet om man aldrig känt motståndet.

Jag tror inte att svaret är att alla ska sluta använda AI-verktyg för skrivande. Men Rooses val påminner oss om att det finns ett pris för automatisering som vi sällan sätter ord på: förlusten av den process som skapar djupare förståelse.

När en AI skriver åt dig levererar den ett resultat. Men resan mot resultatet – den är din, och den händer inte om du hoppar över den.