Ny film gör OpenAI-grundarna tråkiga och patetiska – Amazon drog sig ur distributionen efter miljardavtal
Amazon hoppade av – nu söker den kontroversiella OpenAI-filmen ny distributör.
När Silikondalens hjältar blir skurkarna
Det var inte utan dramatik som Artificial nådde biografduken. Luca Guadagninos senaste film hade nyligen urpremiär på New York Film Festival – men vägen dit var allt annat än rak. Enligt Wired droppades filmen oväntat av sin ursprungliga distributör, AmazonMGM, strax efter att Amazon slutit ett samarbetsavtal med OpenAI värt hela 50 miljarder dollar. Det oberoende bolaget Neon klev in och räddade distributionen, och kontroversen var ett faktum redan innan en enda biograf hade satt upp skylten.
Det är svårt att inte läsa in något symboliskt i den händelsekedjan. Ett av världens mäktigaste teknikbolag försöker tysta en film som skildrar AI-branschens frontfigurer i en mindre smickrande dager – och misslyckas. Det är nästan för dramatiskt för att vara sant, men det verkar vara precis vad som hände.
Från visionärer till självupptagna nördar
I rollerna syns Andrew Garfield som OpenAI:s vd Sam Altman, Yuri Borisov som medgrundaren Ilya Sutskever och Ike Barinholtz som Elon Musk. Jämförelserna med David Finchers The Social Network från 2010 är oundvikliga – inte minst eftersom Garfield medverkade i den filmen också.
Men det är just där likheterna slutar, och det är filmkritiskt intressant. Finchers version av Silikondalens entreprenörer var en berättelse om titanisk energi och framtidsbyggande – de var antihjältar, visst, men ändå storheter med en slags mörk glans. Guadagnino väljer rakt motsatt perspektiv. I Artificial framstår teknikpionjärerna som självupptagna och, kanske ännu mer nedlåtande, anmärkningsvärt tråkiga.
Det är ett medvetet stilistiskt val, och det säger något om hur tidsandan förskjutits. År 2010 var Mark Zuckerberg ett fascinerande monster. År 2025 verkar manteln för AI-pionjärerna vara: lite patetiska gubbar med för mycket pengar och för lite självinsikt.
Sutskever – rörelsens moraliska samvete
Filmen är enligt Wired mer en levnadsskildring av Ilya Sutskever än av Sam Altman, och porträtterar honom som både drivkraften bakom den nuvarande AI-vågen och som branschens moraliska samvete. Det är ett intressant val med tanke på att Sutskever i verkligheten spelade en central roll i det turbulenta styrelsedramat på OpenAI 2023 – där han röstade för att avsätta Altman, för att sedan byta sida.
Att lyfta fram Sutskever som den moraliska kompassen är en tolkning som säkert inte alla i branschen skriver under på. Men det är just den typen av nyanser som gör att filmen verkar sikta på något mer än enkel satir.
Ett symptom på något större
Jag tror inte att Artificial är en isolerad företeelse. Den speglar en bredare kulturell rörelse där allmänheten börjar ifrågasätta den okritiska dyrkan av AI-bolagen och deras grundare. Under de senaste åren har vi sett en påtaglig förskjutning: från att OpenAI, Anthropic och liknande bolag hyllades som räddare av mänskligheten, till att de i allt högre grad granskas för sina affärsmodeller, sina maktanspråk och sina löften som inte alltid infrias.
Det är egentligen en sund utveckling. Kritisk granskning – oavsett om den kommer från journalister, granskare eller filmregissörer – är en förutsättning för att tekniken ska utvecklas på ett ansvarsfullt sätt. Och om en satirisk film kan sätta fingret på maktdynamiker och fåfänga som annars riskerar att försvinna i PR-dimman, fyller den en viktig funktion.
Det faktum att Amazon försökte stoppa filmen och misslyckades är, om inte annat, ett litet men välkommet bevis på att kulturen inte alltid låter sig köpas.
Vår analys
Artificial är intressant inte bara som film, utan som kulturellt fenomen. Det tog femton år för Hollywood att bearbeta Facebook-erans Zuckerberg i The Social Network. Nu tar det mindre än tio år för branschen att satirisera OpenAI – och filmen görs medan bolagen i fråga fortfarande befinner sig på toppen av sin makt. Det är ett tecken på hur snabbt AI-boomen rört sig, och hur snabbt opinionen kan svänga.
Från ett teknikperspektiv är det värt att notera att ingen av de här berättelserna förändrar den faktiska tekniska utvecklingen. Stora språkmodeller blir inte sämre för att en satirfilm porträtterar deras skapare som självgoda. Men berättelserna vi berättar om tekniken formar den politiska och regulatoriska miljö den verkar i – och det är i längden minst lika viktigt som koden i sig. Den som bygger AI-system bör vara medveten om att de nu befinner sig i en kulturell diskussion de inte längre kan styra.