Trumpadministrationen vill bli delägare i OpenAI – samtidigt som Vita husets AI-rådgivare lämnar

Makten omgrupperar sig

Det finns veckor då nyheterna inte droppar in – de välter in. Den gångna veckan var en sådan.

Sriram Krishnan, som i drygt ett och ett halvt år tjänstgjort som senior politisk rådgivare för artificiell intelligens vid Vita huset, meddelar att han lämnar sitt uppdrag vid månadsskiftet juni–juli. Enligt TechCrunch planerar han nu att grunda en extern organisation för att fortsätta arbetet med AI-politikens stora frågor – utanför de offentliga korridorerna.

Krishnan är ingen liten spelare. Han kommer från roller hos Microsoft, Twitter och Facebook, och var partner på riskkapitalbolaget Andreessen Horowitz innan han klev in i regeringsapparaten. Under sin tid vid Vita huset räknar han upp administrationens handlingsplan för artificiell intelligens som sitt viktigaste bidrag – en plan som prioriterade utbyggnad av datacenter och lade tonvikten på konkurrenskraft snarare än reglering och säkerhet.

Det är en riktning som talat sitt tydliga språk: USA ska vinna kapplöpningen om AI, och bromsklossarna ska bort.

Staten vill ha sin del av kakan

Men den stora snackisen den här veckan är något annat. Både CNBC och Bloomberg rapporterar att Trumpadministrationen aktivt diskuterar möjligheten att ta en statlig ägarandel i OpenAI – och potentiellt i andra stora AI-bolag.

President Trump bekräftade samtalen själv, ombord på Air Force One, och talade om att "bitar skulle kunna ges till det amerikanska folket, så att de i praktiken blir delägare i bolagen". En del av ägarandelen ska enligt uppgift kunna kanaliseras in i en allmän förmögenhetsfond – ett förslag som OpenAI:s vd Sam Altman lär ha diskuterat sedan tidigt 2025.

Det är en remarkabel vändning. Vi talar om en administration som avreglerat kraftfullt och drivit avstånd mellan stat och marknad – men som nu sträcker ut handen mot en av världens mest inflytelserika teknikbolag för att säkra ett nationellt intresse.

Ännu mer anmärkningsvärt: idén har fått visst gehör från oväntat håll. Senator Bernie Sanders lade fram ett förslag om en engångsskatt på femtio procent, i form av aktier, riktad mot bolag som OpenAI, Anthropic och Elon Musks xAI. "Allmänheten ska ha en direkt roll i att forma teknikens framtid", argumenterar Sanders.

När Trump och Sanders rör sig mot samma slutsats – om än av vitt skilda skäl – är det ett tecken på att AI-frågan håller på att omdefiniera de politiska skiljelinjerna i grunden.

Borgmästaren som glömde lyssna

Mitt i det stora politiska spelet finns en händelse på gräsrotsnivå som säger lika mycket om AI-omställningens verklighet.

I Shelbyville, Indiana, har en planerad datacenteretablering värd två miljarder dollar förvandlats till ett lokalt politiskt slagfält. Invånare har börjat sätta upp "Nej till datacenter"-skyltar runt om i staden. Kritiken handlar om elförbrukning, vattenåtgång, buller och ett begränsat antal arbetstillfällen i förhållande till investeringens storlek – legitima frågor som kräver seriösa svar.

Borgmästare Scott Furgeson valde en annan väg. Han fångades på film med kommentaren att motståndet i huvudsak kom från invånare med sämre bostäder. Videon spreds omgående, rapporterar The Verge, och kontroversen blossade upp på allvar.

Det är ett skolboksexempel på hur man inte hanterar den här typen av debatt. Att avfärda medborgerligt motstånd med hänvisning till deltagarnas ekonomiska situation är inte bara respektlöst – det är kontraproduktivt. Det förvandlar en infrastrukturfråga till en klassfråga, och ger motståndarna ett narrativ som är svårt att ta tillbaka.

Fallet i Shelbyville är symptomatiskt. Runt om i USA väcker stora datacenteretableringar allt starkare reaktioner. Den som vill bygga AI-infrastruktur behöver inte bara tillstånd och elnät – man behöver förtroende.

Tre händelser, ett mönster

Vad har Krishnans avgång, Trumps förhandlingar med OpenAI och en borgmästares fadäs gemensamt?

De visar alla tre att AI-politiken i USA är i full rörelse – och att spelreglerna håller på att skrivas om i realtid. Vem som ska äga AI-infrastrukturen, vem som ska tjäna på den, och vem som ska ha rätt att säga nej: de frågorna är långtifrån avgjorda.