Milcahs solkvarn, en underjordisk kraftledning och plan på att efterlikna vulkanutbrott – klimatomställningen sker överallt på en gång

Omställning sker inte i ett enda språng – den sker överallt på en gång

Det är lätt att tänka på energiomställningen som en enda stor, sammanhängande rörelse – som om hela världen gemensamt vänder en jättebytande strömbrytare. Verkligheten är mer fascinerande och mer splittrad än så. Tre nyheter från den senaste veckan illustrerar det bättre än någon bred analys kan göra.

Milcahs kvarn i Nairobi

Längs en livlig gata i utkanten av Nairobi driver Milcah Wanjiru en liten butik. Vid sidan av bröd och mjölk erbjuder hon något som grannskapet inte kan vara utan: hon maler majsmjöl till ugali, den stapelrätt som är kenyansk vardagsmat. Det som skiljer hennes kvarn från de flesta andra är att den drivs av solenergi – inte diesel.

Maskinen är tillverkad av bolaget Agsol, och enligt MIT Technology Review går ungefär 40 procent av intäkterna för dieseldrivna kvarnar rakt till bränslekostnader. Med solkraft kan lönsamheten bli upp till 80 procent högre när den initiala investeringen – drygt 13 000 kronor – är återbetald, något som vanligen tar sex till tolv månader.

Det är ett nästan osynligt teknikskifte. Inga stora invigningsceremonier, ingen statsminister med spade. Bara en småföretagare som räknar på sin marginal och inser att solen är billigare än diesel. Kenya har redan ett elnät som till stor del bygger på förnybar energi, men en fjärdedel av landets samhällen saknar fortfarande tillgång till centraliserad el – och det är just där fristående solenergilösningar som Agsols fyller en funktion som nätet ännu inte kan.

Kraftledningen som förändrar New Yorks energilandskap

På den andra sidan Atlanten är skalan en helt annan. Kraftledningen Champlain Hudson Power Express – 546 kilometer lång, nedgrävd under mark och vatten hela vägen från Montréal till Queens – är nu färdigställd, rapporterar Energy Monitor. Med en kapacitet på 1,25 gigawatt och en förväntad leverans på upp till 10,4 terawattimmar ren vattenkraft per år täcker den ungefär 20 procent av New York Citys totala elbehov.

Fram till 2040 beräknas projektet minska koldioxidutsläppen med 37 miljoner ton. Det är siffror som är svåra att ta in, men de konkreta konsekvenserna är tydliga: sedan kärnkraftverket Indian Point stängdes har staden blivit alltmer beroende av gasdrivna kraftverk. CHPE förändrar den ekvationen.

Det som imponerar på mig som systemutvecklare är inte bara skalan utan också arkitekturbeslutet: att gräva ned hela ledningen under mark och vatten i stället för att dra luftledningar. Det är dyrare och mer komplicerat – men det ökar driftsäkerheten och minskar miljöpåverkan längs sträckan. Rätt avvägning gjord av rätt skäl.

Forskarna som vill efterlikna vulkaner

Och sedan finns det en tredje berättelse – den mest spekulativa, men också den mest tankeväckande. Enligt MIT Technology Review arbetar forskare vid University of Chicagos Climate Systems Engineering Initiative nu på allvar med så kallad geovetenskaplig teknik: att efterlikna de nedkylande effekterna av stora vulkanutbrott genom att sprida reflekterande partiklar i stratosfären.

Konceptet är välkänt från datorsimuleringar. Utmaningen är att verkligheten är betydligt mer komplicerad. Det saknas flygplan som kan nå tillräckliga höjder med tillräckliga mängder material. Det är oklart hur spridningen ska ske utan att partiklarna klumpar ihop sig. Och vilket ämne som överhuvudtaget bör användas är en öppen fråga.

Den före detta ingenjören och nu geovetenskap-forskaren Franke leder flera överlappande projekt vid initiativet – och har ritningar på prototypflygplan på sitt skrivbord. Det är inte längre bara en fråga för superdatorer. Det börjar bli ingenjörsarbete.

Jag är genuint nyfiken på vart det leder – och genuint ödmjuk inför hur många obesvarade frågor som återstår, både tekniska och etiska.

Tre berättelser, en rörelse

Det som förenar Milcahs kvarn, Quebecs vattenkraft och Chicagos stratosfärforskning är att de alla representerar omställning som faktiskt händer – inte i framtidsscenarier utan i verkligheten, just nu, på väldigt olika skalor och med väldigt olika förutsättningar. Det är precis så teknikskiften brukar se ut.