VM 2026: Miljardaffären som hotar att svälja fotbollen
VM 2026 blir historiens dyraste sportevenemang — men riskerar att kväva fotbollen själv.
En miljard dollar och ändå något som skaver
Låt oss börja med siffrorna, för de är genuint häpnadsväckande. Enligt Sportico tjänar Cristiano Ronaldo — vid 41 års ålder, med ena foten i karriärens skymning — 295 miljoner dollar under det senaste kalenderåret. Lionel Messi adderar 140 miljoner. Kylian Mbappé 100 miljoner. Sammanlagt passerar de elva mest välbetalda spelarna i turneringen nästan en miljard dollar i sammanlagd ersättning. Det är inte fotboll längre — det är ett globalt finansiellt ekosystem med en boll i mitten.
Och det är inte bara spelarna som ser lukrativa affärer. Nike har lanserat kortfilmen Rip The Script — en stjärnspäckad produktionskampanj med Kim Kardashian, Travis Scott, LeBron James och Zlatan Ibrahimović sida vid sida med Ronaldo och Mbappé. Därtill har man producerat ytterligare 185 kortfilmer för sociala plattformar som TikTok och Instagram. Enligt Nikes varumärkeschef Helena Thornton, rapporterar The Hollywood Reporter, var det just VM:s placering i Nordamerika som utlöste beslutet att satsa i denna skala. Det nordamerikanska marknadslandskapet — med sin kombination av sportkultur, underhållningsindustri och digital konsumtion — är simpelt uttryckt för lockande för att ignorera.
På spelarledet ser vi samma förskjutning. Christian Pulisic, som toppar lönestatistiken bland amerikanska VM-spelare med 27,5 miljoner dollar, hämtar hela 20 miljoner från reklamsamarbeten med McDonald's, Pepsi och AT&T — mer än dubbelt så mycket som föregångaren Clint Dempsey tjänade totalt under VM 2014, enligt Sportico. Det kommersiella landskapet för amerikanska fotbollsspelare har genomgått en fullständig omvandling.
Kaos bakom fasaden
Men här är den obehagliga sanningen som ingen i FIFA verkar vilja tala högt om: organisationen bakom detta rekordstora mästerskap beskrivs av Sportico som direkt kaotisk. FIFA tog över arrangemanget från de lokala kommittéerna, vilket resulterade i förvirring, bristande kommunikation och att flera värdstäder valde att lämna projektet. Biljetthantering och lottningsceremoni har havererat. Den politiska stämningen i USA — med utestängda iranska fotbollstjänstemän från lottningsceremonin som ett konkret exempel — har ersatt folkfeststämning med en känsla av utanförskap.
Det ironiska är att städerna som tackade nej till FIFA framstår som de klokaste aktörerna i hela historien. Montreal, Chicago och Minneapolis valde alla bort mästerskapet — och ångrar det inte, skriver Sportico. Quebecs turismminister Amélie Dionne är rakt på sak: "Vår regering fattade ett ansvarsfullt beslut i förvaltningen av offentliga medel, och i efterhand var det rätt." Minnena av Montreals miljardsskuld från OS 1976 sitter uppenbarligen djupt. Städerna fyller i stället sina sommarveckor med Formel 1, jazzfestivaler och konserter — utan de exklusivitetszoner och oförutsägbara skattenotor som FIFA-avtal brukar medföra.
Spelarna som bär hela lasset
Det som återstår är en central paradox: ett mästerskap som ekonomiskt sett aldrig har varit mer värdefullt, men som organisatoriskt aldrig har känt sig mer skört. Sportico konstaterar det rakt ut — hoppet vilar nu på spelarna själva. Om USA, Mexiko och Kanada levererar på planen kan folkfesten tändas underifrån. Om de åker ut tidigt riskerar turneringen att bli just det som kritikerna befarar: något man tar sig igenom utan katastrof, snarare än något man minns med glädje.
Det är en märklig sits. Ronaldo, Messi och Mbappé spelar inte bara fotboll — de är turneringens verkliga arrangörer. Deras prestationer, deras berättelser och deras närvaro på planen är det enda som med säkerhet kan överskugga FIFAs organisatoriska tillkortakommanden. Aldrig har så mycket ansvar vilat på så få axlar — och aldrig har dessa axlar kompenserats så generöst för att bära det.
Vår analys
VM 2026 är ett lärobok-exempel på en transformation som gått rätt i affärsdelen och fel i genomförandedelen — och det är en kombination vi känner igen från många branscher just nu. Det kommersiella ekosystemet runt fotbollen har mognat bortom vad någon förutsåg för tio år sedan: spelarna är numera egna varumärkesimperier, mediebolagen kämpar om rättigheterna och konsumentföretag som Nike bygger innehållsfabriker snarare än reklamfilmer.
Men det intressanta framåt är vad detta säger om maktfördelningen. FIFA äger turneringen juridiskt — men spelarna, varumärkena och publiken äger berättelsen. I en värld där uppmärksamhet är den verkliga valutan förskjuts makten bort från institutioner som FIFA mot dem som faktiskt skapar upplevelsen. Städer med starka förhandlingspositioner börjar inse att de kan säga nej — och överleva det med råge. Det är en dynamik som kommer att forma sportbranschen under hela 2030-talet.