Lorde kritiserade festivalsponsorns AI-glasögon från scenen – en del av ett växande motstånd bland unga
Lorde fördömde AI-glasögon från scen – mitt framför festivalens egen sponsor.
När rebellerna är de uppkopplade
Det finns något paradoxalt med att den generation som bokstavligen vuxit upp med en skärm i handen nu verkar leda motståndet mot tekniken. Men det är precis vad som håller på att hända.
Förra veckan tog popstjärnan Lorde ett oväntat ställningstagande under sin spelning på Mad Cool Festival i Madrid. Direkt från scenen vände hon sig mot publiken och uppmanade dem att hålla sig borta från AI-glasögon – den typ av smarta glasögon med inbyggd kamera och artificiell intelligens som domineras av Ray-Ban och Meta. Enligt TechCrunch var utspelet knappast slumpmässigt: Ray-Ban var festivalsponsor, och Lorde uppträdde direkt före Jennie – som råkar vara varumärkesambassadör för just Ray-Ban Metas glasögon.
"Det blir allt svårare att veta vad som är verkligt", sa Lorde från scenen. "Du vet inte om någon bär vanliga solglasögon eller de där förjävliga AI-glasögonen. Dra åt helvete med glasögonen. Köp dem inte. De är inte snygga."
Det är sällan en artist kapar sin egen sponsors sändningstid på det viset. Det säger något.
Integritetsfrågan är inte löst
Lordes kritik är inte utan grund. Säkerhetsexperter har länge varnat för att glasögon av den här typen utgör ett allvarligt hot mot den personliga integriteten. De har använts för trakasserier och utpressning. Meta hävdar att man värnar om integritet och pekar på inbyggda skyddsmekanismer – bland annat ett synligt inspelningsljus – men företaget möter samtidigt ett växande antal rättsliga utredningar. En av dessa påstår, enligt TechCrunch, att kenyanska underleverantörer tvingades granska stötande videoklipp inspelade med glasögonen för att träna Metas system.
Som systemutvecklare förstår jag lockelsen med tekniken – att kunna integrera AI-stöd direkt i synfältet är genuint fascinerande ur ett konstruktionsperspektiv. Men det finns en viktig skillnad mellan vad som är tekniskt möjligt och vad som är socialt acceptabelt. Rätten att röra sig i det offentliga rummet utan att bli inspelad och analyserad är inte en liten sak.
Ludditerna är tillbaka – och de är unga
På andra sidan Atlanten utspelar sig ett liknande drama, fast med mer teatraliska förtecken. Wired rapporterar om Summer of Ludd, ett ludditefestival som nyligen hölls i New York, där talespersonen inte är en människa utan en handgjord docka av återvunnet skräp vid namn Gowanus – uppkallad efter ett kvarter i Brooklyn.
Valet av en docka som ansikte utåt är medvetet. Rörelsen vill undvika att skapa kändisgestalter, på samma sätt som de ursprungliga ludditerna – de brittiska textilarbetare som under 1800-talets industriella revolution anonymt organiserade sig mot automatiseringen av sina yrken. Festivalen erbjöd workshops i att flörta ansikte mot ansikte och ett så kallat bevisarkiv där deltagare kunde vittna om hur storteknikbolagen påverkat deras liv negativt. Reglerna var enkla: Var närvarande. Inga mobiltelefoner, inspelningar eller fotografier.
Det kanske mest förvånande är vilka som driver rörelsen. Det är Generation Z – inte deras föräldrar som saknar sin analoga ungdom.
Teknikmotstånd som kulturellt uttryck
Det vore lätt att avfärda det här som ett marginellt fenomen. En popstjärna gör ett provokativt utspel. En handfull idealister bygger en docka av sopor. Inget av det förändrar världen i morgon.
Men jag tror det vore ett misstag att inte ta signalerna på allvar. Det vi ser är ett mönster: unga människor som inte är motståndare till teknik i allmänhet, men som börjar ställa skarpa krav på vilken teknik och på vilka villkor. Det handlar om integritet, om närvaro, om rätten att existera utan att bli datapunkt.
För oss som bygger systemen är det en påminnelse: tekniken behöver förtjäna sin plats i folks liv. Det räcker inte att något är smart eller effektivt. Det måste också kännas rätt att använda det.
De ursprungliga ludditerna förlorade sin kamp mot industrialismen. Men de hade rätt om en sak – omställningen skedde på industrins villkor, inte på arbetarnas. Den diskussionen verkar Generation Z inte ha någon lust att missa.
Vår analys
Är det här ett kulturellt skifte eller en parentes? Förmodligen lite av båda. Teknikmotstånd har funnits i varje teknologisk omställning – det nya är att motståndet den här gången formuleras av den generation som borde vara teknikens naturliga förespråkare.
Det intressanta är inte att folk är trötta på AI-prylar, utan varför. Det handlar sällan om tekniken i sig, utan om känslan av att ha tappat kontrollen – över sin uppmärksamhet, sin integritet, sitt offentliga rum. Det är ett designproblem lika mycket som ett politiskt problem.
För AI-branschen bör det här fungera som ett tidigt varningstecken. Förtroende byggs långsamt och rivas snabbt. Om produkter som AI-glasögon fortsätter att rullas ut utan att ta integritetsfrågor på allvar, riskerar man att skapa en välgrundad och varaktig motreaktion – inte bara bland festivaldeltagare i Brooklyn, utan i vida bredare kretsar. Det är ett problem som branschen faktiskt kan lösa, om den väljer att prioritera det.