Millisekunder avgör krig – så digitaliserar USA sitt slagfält
En före detta marinsoldat bygger om Pentagons datamiljö – millisekunder kan avgöra liv.
Millisekunder avgör krig
Det finns ett problem som inte syns i försvarsbudgetar eller nyhetsrubriker, men som kan avgöra utgången av nästa stormaktskonfikt: datastafetten från server till soldat tar för lång tid.
Det är precis det problem som Bala Selvam – entreprenör och tidigare marinsoldat – tog sig an när han klev in som teknisk chef för Special Operations Command Pacific i början av 2025. Enligt Defense One hade Pentagons datamiljö i praktiken byggts av och för kontorsarbetare med snabb uppkoppling. Enorma datamängder skickades fram och tillbaka utan hänsyn till fördröjning – ett tillvägagångssätt som fungerar utmärkt i Washington men är direkt livsfarligt i Indo-Stillahavsregionen.
Anledningen är geografin. Från Indo-Pacific Commands högkvarter på Hawaii till nästa stora datanod är det hela 1 450 mil. Ska data dessutom ta omvägen via Tampa eller Washington – vilket byråkratin ibland kräver – läggs ytterligare tusentals mil till resan, innan informationen ens når de soldater som behöver den. I ett modernt luftförsvar eller en kinetisk konfrontation mäts marginalerna i millisekunder.
Och marginalen krymper. Kina uppges röra sig med 83 procent av USA:s hastighet i den digitala domänen. Att förlora den kapplöpningen är, som Defense One formulerar det, att riskera att förlora konflikten.
Tio budord i stället för hundra system
Selvams metod är elegant i sin enkelhet. I stället för att bygga nya system ovanpå gamla bad han INDOPACOM:s ledning att lista allt de faktiskt förväntade sig att alla skulle kunna utföra. Svaret var inte en oöverskådlig kravlista – utan ett hanterbart antal kärnuppgifter. Utgångspunkten blev att bygga en dataarkitektur kring det som verkligen behövdes, inte kring det som tekniken råkade erbjuda.
Det låter självklart. Men inom storskalig systemutveckling – militär eller civil – är det sällsynt. Oftast byggs plattformar utifrån vad leverantörer säljer, inte vad användarna faktiskt gör i fält. Selvams bakgrund som soldat, inte bara som tekniker, verkar ha gjort skillnad.
Teknik av det här slaget har dessutom redan använts i skarpt läge – bland annat i operationer kopplade till konfrontationen med Iran – vilket gör detta till mer än ett pilotprojekt på pappret.
Pentagon vill bygga en hackarkår från grunden
Parallellt med arbetet på stridsfältet sker en annan förändring som är minst lika anmärkningsvärd. Rapporterar Breakit: Pentagon har inlett en bred rekryteringskampanj för att bygga upp en intern styrka av cyberoperatörer – och till skillnad från traditionella försvarsuppdrag ställs inga krav på tidigare erfarenhet eller formella meriter.
Det enda urvalskriteriet uppges vara ett så kallat patriotiskt driv. Rekryterna ska sedan utbildas internt till både offensiva och defensiva cyberoperatörer.
Strategin är kontroversiell. Förespråkare menar att en bredare rekryteringsbas kan fånga upp outforskad talang som aldrig annars söker sig till försvaret – ungefär som hur Pentagons egna program som Hack the Pentagon tidigare visat att externa hackare utan säkerhetsgodkännande hittar sårbarheter som interna team missar. Kritiker ifrågasätter om oerfarna praktikanter kan hantera känsliga cyberoperationer utan att orsaka mer skada än nytta.
Men i ett bredare perspektiv är logiken tydlig: USA befinner sig i en uttalad kapprustning i den digitala domänen mot Kina, Ryssland och andra aktörer. Att rekrytera brett och snabbt är ett sätt att skala upp kapaciteten snabbare än traditionella karriärvägar tillåter.
Två sidor av samma digitala mynt
Det som förenar Selvams arbete med realtidsdata och Pentagons hackarpraktikanter är en och samma insikt: den digitala krigföringen kan inte längre reserveras för en liten elit av högt specialiserade tekniker.
Selvam demokratiserar tillgången till information i fält. Hackarprogrammet demokratiserar tillgången till cyberförmåga. Båda rör sig i samma riktning – mot ett försvar där digital kompetens är utspridd, skalbar och inbyggd i strukturen snarare än koncentrerad i ett fåtal datacenter eller specialistenheter.
Krigets infrastruktur byggs om i realtid. Det är värt att förstå hur.
Vår analys
Det som händer i Pentagon just nu är inte ett antal isolerade teknikprojekt – det är en strukturell omställning av hur militär förmåga definieras. Selvams arbete påminner om något som systemutvecklare känner igen från civil sektor: den svåraste utmaningen är sällan tekniken, utan att kartlägga vad systemet faktiskt ska göra för den som använder det i verkligheten.
Hackarpraktikantsatsningen väcker berättigade frågor om säkerhet och mognad, men den speglar också hur snabbt behovet av cyberförmåga växer – snabbare än traditionella rekryteringsvägar kan leverera.
Det intressanta är vad detta signalerar för tekniksektorn i stort: försvarsindustrin är inte längre enbart beroende av etablerade försvarsföretag. Den öppnar sig mot en bredare talangpool och mot systemtänkande som liknar det vi ser i snabbväxande mjukvarubolag. Vart leder det? Mot ett försvar som i allt högre grad fungerar som en teknikorganisation – med allt vad det innebär av både möjligheter och risker.