Byggt för att kartlägga universum – kan också varna för dödliga asteroider

En kosmisk kikare med rötterna på jorden

Det händer inte ofta att ett vetenskapligt instrument visar sig vara dubbelt så användbart som konstruktörerna tänkt sig. Nancy Grace Roman – NASAs nästa stora rymdteleskop, planerat att skjutas upp från Kennedy Space Center i slutet av augusti – verkar vara just ett sådant undantag.

Teleskopet är i grunden byggt för de stora frågorna: vad är mörk materia, vad är mörk energi, och varför expanderar universum i allt snabbare takt? Men enligt forskning presenterad av astronomer vid Space Telescope Science Institute i Baltimore kan Romans tekniska specifikationer ge oss något minst lika värdefullt – ett varningssystem mot potentiellt dödliga asteroider.

MIT Technology Review rapporterar att Romans enorma synfält kombinerat med en infraröd kamera gör det möjligt att upptäcka asteroider ner till ungefär 18 meters längd. Det låter kanske litet, men sätter man den siffran i sammanhang blir det obehagligt konkret: det är ungefär samma storlek som den asteroid som 2013 exploderade över den ryska staden Tjeljabinsk med en sprängkraft motsvarande 500 000 ton TNT och skadade 1 500 människor.

Rätt verktyg på rätt plats

Vad gör Roman så lämpat för just det här uppdraget? Det handlar om geometrin i hur teleskopet arbetar. Medan James Webb-teleskopet är konstruerat för att zooma in djupt på enskilda objekt, kan Roman svepa över stora delar av himlen på kort tid. Det är en fundamental skillnad i strategi – Webb är ett precisionsinstrument, Roman är ett nät med exceptionellt fin mask.

Ett tvärvetenskapligt team av planetforskare och astronomer väntas i september presentera mer detaljerade rön om hur Roman kan kartlägga asteroiders banor, storlekar och sammansättning. Det är information som är avgörande för det som kallas planetärt försvar – alltså den samlade ansatsen att identifiera och om möjligt avvärja himmelsobjekt på kollisionskurs med jorden.

Samspelet med Webb är här centralt: Roman hittar kandidaterna i stora mängder, Webb kan sedan användas för att studera de mest intressanta fallen på djupet. Det är ett elegant exempel på hur olika instrument i en vetenskaplig infrastruktur kompletterar varandra.

En politisk dimension

Det finns också en mer jordnära förklaring till varför just den här egenskapen hos Roman lyfts fram just nu. Under sommaren 2025 hotades teleskopet av budgetnedskärningar från Trumpadministrationen, och NASAs forskare behövde visa upp bredden i teleskopets användningsområden för beslutsfattare och skattebetalare.

Det är en välbekant dynamik inom rymd- och forskningsvärlden: när finansiering ifrågasätts gäller det att synliggöra praktisk nytta, inte enbart vetenskaplig nyfikenhet. Att ett teleskop byggt för att studera universums struktur också kan bidra till att skydda mänskligheten från asteroidhot är ett argument som är svårt att avfärda.

En teknisk utmaning kvarstår

Det är dock inte problemfritt. Romans programvara är inställd på att filtrera bort ljusstrimmar i bilderna – ett nödvändigt drag för att hantera brus från kosmisk strålning och tekniska störningar. Problemet är att rörliga asteroider syns som just ljusstrimmar. I dag skulle astronomer behöva gå in manuellt och sålla ut de strimmar som faktiskt är himlakroppar i rörelse.

Det är ett klassiskt mjukvaruproblem: ett system optimerat för ett syfte behöver anpassas för ett annat. Lösningen är rimligen automatiserad bildanalys – troligen med hjälp av maskininlärning tränad på att skilja asteroidspår från brus. Det är tekniskt hanterbart, men kräver medveten ingenjörsinsats och resurser.

Den goda nyheten är att problemet är väldefinierat. Och väldefinierade problem brukar ha lösningar.