Ger vi upp tanken åt maskinerna? Populärkulturen sätter fingret på vår kluvenhet inför AI

Mannen bakom masken

När Tucker Bryant spikade upp en reklamskylt i San Francisco i somras och marknadsförde ChatTJB som "det ledande chattgränssnittet drivet av AI" — där AI stod för average individual, alltså en genomsnittlig privatperson — satte han fingret på något som vi knappt vågat formulera högt. Vad händer om vi inte ens kan skilja på en människa och en maskin längre? Och vad säger det om oss att vi inte försöker?

Enligt Wired har Bryant, tidigare projektledare på Google, tagit emot över 30 000 förfrågningar sedan reklamkampanjen drog igång — vid ett tillfälle kom det in ungefär 5 000 meddelanden i timmen. Han sitter bokstavligen vid datorn och besvarar frågorna för hand. Ber du om en teckning ritar han en. Undrar du hur man steker ett ägg får du ett svar, möjligen med viss fördröjning.

Men Bryant understryker att det här inte är ett skämt. Det är ett konstverk. Hans begrepp för fenomenet han vill belysa är kognitiv kapitulation — vår allt starkare tendens att lägga ut vardagsbeslut på språkmodeller utan att ifrågasätta svaren. Han berättar att han själv börjat fråga AI-system om han borde ha kort- eller långärmad tröja. Det är en liten, nästan löjlig detalj. Men den sitter. För vem av oss har inte gjort något liknande?

Skräcken som inte riktigt slog igenom

På filmfronten är berättelsen mer komplicerad. AI-thrillern Soulm8te — en spinoff till skräckhiten M3GAN — fick aldrig möta biografpubliken. Filmen, som kretsar kring en AI-driven följeslagare som utvecklar en farlig besatthet för en sörjande änkling, togs bort från Universals biosläppschema efter att föregångaren M3GAN 2.0 presterade svagt med bara 39 miljoner dollar globalt, jämfört med originalets 180 miljoner. Istället fick Soulm8te hempremiär den 1 augusti, rapporterar The Hollywood Reporter.

Regissören Kate Dolan beskriver hur snabbt verkligheten hann ikapp manuset — saker som kändes som framtidsspekulationer när filmen skrevs hade redan blivit vardagsnyhet när produktionen var klar. Det är en påminnelse om hur svårt det är att göra AI-skräck i dag: tekniken rör sig snabbare än dramat.

Det paradoxala är att AI-ångesten tycks vara mer utbredd än någonsin, men att den specifika sortens filmskräck som AI-thrillers erbjuder inte riktigt väcker biosalongerna. Kanske för att den verkliga oron är subtilare — inte robotar med knivar, utan kognitiv kapitulation och ekonomisk omvälvning.

Komedi, skräck — eller bådadera?

Och sedan har vi Artificial, den kommande Hollywoodfilmen om OpenAI:s grundare Sam Altman, regisserad av Luca Guadagnino med Andrew Garfield i huvudrollen. Skådespelerskan Monica Barbaro avslöjar i en podcastintervju, återgiven av The Hollywood Reporter, att Guadagnino under inspelningen pendlade mellan att kalla filmen för en "vansinnig komedi" och en "skräckberättelse" — och att båda beskrivningarna stämmer.

"Filmen är allt det där på en gång, och den lider absolut inte av otydlighet i tonen", säger Barbaro.

Filmens tillkomsthistoria är i sig närmast symbolisk: Amazon MGM Studios hoppade av distributionen bara månader efter att Amazon ingått ett investeringsavtal med OpenAI värt 50 miljarder dollar. Distributionsbolaget Neon tog sedan över. Det är svårt att tänka sig ett tydligare exempel på hur ekonomiska intressen och konstnärlig frihet kolliderar i AI-eran.

Tre berättelser, ett budskap

De tre berättelserna — konstprojektet, skräckfilmen och Hollywooddramat — pekar åt samma håll. Kulturen bearbetar just nu något stort och svårgreppbart. Vi skrattar åt ChatTJB för att Tucker Bryant lyckades blottlägga hur lättsamt vi abdikerar från vårt eget omdöme. Vi oroar oss lagom mycket för AI-thrillers för att vår verkliga rädsla är mer diffus än filmmonster. Och vi är genuint nyfikna på vad som händer bakom dörrarna hos de människor som faktiskt formar den här tekniken.

Det handlar inte om teknikskräck i gammaldags mening. Det handlar om identitet — vem vi är när maskinerna kan göra allt vi kan, fast snabbare.