Han blandar AI-bilder och verklighet för att spegla vår förvirrade samtid – nu tävlar filmen i Locarno

Gerilla möter algoritm

När den portugisiske regissören Edgar Pêra presenterar sin nya film Asphalt Guerrilla vid filmfestivalen i Locarno i augusti är det med ett ovanligt verktyg i bagaget: artificiell intelligens. Filmen skildrar den militanta organisationen FP-25, som var aktiv i Portugal under åren 1980–1987 och genomförde bombdåd, skjutningar och bankrån. Men det är inte ett traditionellt historiskt drama. Pêra blandar medvetet fakta, fiktion och AI-genererade bilder – och gör det till ett konstnärligt och filosofiskt ställningstagande.

Enligt The Hollywood Reporter betonar Pêra att filmen även är en reflektion över det samtida medielandskapet, där gränsen mellan verkligt och påhittat allt mer suddas ut. "Ibland vet man inte riktigt vad som är verkligt", säger han, och det är just den ovissheten han vill att tittaren ska uppleva.

Konstnärlig ärlighet mitt i förvirringen

Det intressanta – och det som skiljer Pêras tillvägagångssätt från mer oreflekterad AI-användning – är att han aktivt försöker lämna ledtrådar om vilka delar som är AI-skapade. Det är en form av konstnärlig ärlighet mitt i ett medvetet skapande av förvirring. Han beskriver det som att han ibland måste imitera AI:ns förvirrande natur för att verkligen illustrera dess risker.

Det är en paradox som är värd att stanna upp vid. För att visa hur AI kan vilseleda oss, måste han själv vilseleda oss – men med en blinkning. Det är inte ovanligt inom konsten att använda ett mediums egna begränsningar som konstnärligt material, men det blir extra laddat när mediet i fråga är en teknik som redan väcker oro för desinformation och manipulering av verklighetsuppfattningen.

AI som rekonstruktionsverktyg – inte bara effekt

Ur ett tekniskt perspektiv är det också intressant att fundera på hur AI används här. Det handlar inte om att lägga glansiga visuella effekter ovanpå en redan färdig berättelse. AI-bilderna används för att rekonstruera en historisk period som är svårdokumenterad – en sluten, militant rörelse som inte precis välkomnade kameror. Det finns en praktisk dimension: när arkivmaterialet är bristfälligt eller obefintligt, kan AI-genererade bilder fylla luckor som annars hade lämnats tomma.

Detta är en utveckling vi ser på bred front inom dokumentärfilm och historisk gestaltning. Verktyg för bildgenerering har blivit tillräckligt kraftfulla för att producera historiskt trovärdiga miljöer, ansiktsuttryck och rörelsemönster. Frågan är inte längre om det är tekniskt möjligt, utan vilka etiska och estetiska normer som bör omgärda användningen.

Trovärdighet och konstnärskap i samma bild

Det är här debatten blir som mest intressant. Inom journalistik råder strikta krav på att AI-genererat material tydligt märks ut. Inom spelfilm har vi länge accepterat att allt är konstruerat. Men dokumentärfilm befinner sig i ett gränsland – och det är precis i det gränslandet som Pêra väljer att arbeta.

Han verkar göra det med öppna ögon. Snarare än att försöka dölja AI:ns inblandning lyfter han fram den som en del av verket. Det är ett mognare förhållningssätt än att antingen förbjuda tekniken eller använda den osynligt. Det är faktiskt ganska modigt att säga: "Ja, det här är AI-skapat, och det är poängen."

För oss som följer AI-utvecklingen noga är Asphalt Guerrilla ett tidigt exempel på vad vi kommer att se mycket mer av: filmskapare som inte bara använder AI som ett produktionsverktyg, utan som ett berättargrepp i sig. Det öppnar för en ny generation av verk där frågan om autenticitet är inbäddad i själva berättelsen.