Lagen har ingen uppfinnare när maskinen gör jobbet

Uppfinnarens dilemma har nått Sverige

Föreställ dig att ditt biotech-bolag i Uppsala har låtit ett AI-system analysera miljontals molekylära kombinationer och identifierat en lovande substans mot en svårbehandlad sjukdom. Jublet i labbet är förståeligt. Men när ni sedan vänder er till patentbyrån börjar frågorna hopa sig: vem är egentligen uppfinnaren?

Det är precis den situationen som bioteknikföretaget Insilico Medicine befann sig i när deras generativa AI-plattform tog fram en molekyl mot lungsjukdomen pulmonell fibros. Bolaget hävdade stolt att substansen hade "upptäckts av" AI:n – och tekniskt sett var det sant. Juridiskt sett var det dock en gråzon av gigantiska mått, rapporterar MIT Technology Review.

Lagen lever i en annan tid

Amerikan rätt är tydlig, om än brutalt otidsenlig: uppfinnare måste vara människor. Det slog en federal appellationsdomstol i Washington fast redan 2022, i det numera ökända målet där juristen Ryan Abbott prövade att ange ett AI-system vid namn DABUS som uppfinnare av en avancerad matbehållare. Domstolens slutsats var lakonisk – ordet "individ" i lagstiftningen avser en människa, och därmed var saken avgjord.

Sarah Korman, patenträttslig chef på Alphabets AI-satsning Isomorphic Labs, sammanfattar läget träffande enligt MIT Technology Review: "Det måste finnas en mänsklig uppfinnare, annars finns ingen uppfinning och inget patent." Hon tillägger att lagstiftningen utan tvekan måste utvecklas i takt med tekniken – men tills dess befinner sig branschen i ett rättsligt limbo.

European Patent Office följer i stort sett samma linje som USA. Det innebär att svenska aktörer – oavsett om det handlar om AstraZeneca, en Karolinska-spinoff eller ett nystartat AI-bolag i Kista – arbetar under samma otydliga regelverk.

Vad riskerar svenska bolag att förlora?

Det amerikanska patentverket har självt erkänt paradoxen: ett AI-system kan utföra handlingar som, om de utförts av en människa, skulle räknas som uppfinnarskap. Abbott varnar för att om AI-genererade resultat inte kan skyddas rättsligt riskerar det att bromsa innovationstakten – investerare vill ha ensamrätt, och utan patent minskar incitamenten att satsa kapital på dyra kliniska prövningar.

För Sverige, med sin starka tradition inom läkemedelsforskning och en snabbt växande AI-sektor, är detta en central strategisk fråga. Tänk på vad det innebär i praktiken:

• Konkurrenskraft: Om ett svenskt bolag använder AI för att hitta en banbrytande molekyl men inte kan patentera den, kan en utländsk konkurrent kopiera substansen utan rättsliga konsekvenser.
• Finansieringsförutsättningar: Riskkapital flödar dit det finns tydliga immateriella rättigheter. Osäkerhet kring äganderätten gör investerare försiktiga.
• Forskarbeteende: Redan nu anpassar forskarteam sina arbetsflöden för att säkerställa att det alltid finns en identifierbar mänsklig "uppfinnare" i processen – även när AI:ns bidrag är avgörande.

Den pragmatiska lösningen – och dess svagheter

Tillsvidare är den vanligaste lösningen att utse den person som styrde AI-verktyget till uppfinnare – den som formulerade frågeställningen, valde parametrar och tolkade resultaten. Det är en rimlig nödlösning, men den håller inte i takt med att AI-systemen blir alltmer autonoma och självstyrande.

Det påminner om de tidiga diskussionerna om upphovsrätt för datorgenererad musik eller konst – en fråga som lagstiftarna drog ut på länge och som fortfarande saknar ett enhetligt svar. Risken är att patenträtten upprepar samma historia: reaktiv lagstiftning som alltid halkar efter den tekniska verkligheten med fem till tio år.

För svenska bolag och beslutsfattare handlar det om att inte invänta ett internationellt samförstånd som kan dröja länge. Sveriges Patentoch registreringsverk, PRV, borde redan nu föra aktiva samtal med industrin om hur vägledning kan utformas inom befintligt regelverk – i väntan på att EU-lagstiftningen hinner ikapp.