Europas betalningar passerar Washington — nu kartläggs riskerna om tillgången störs

Beroendet som aldrig diskuterades — förrän nu

Varje gång en europé sveper sitt kort vid kassan, genomför en digital betalning eller skickar pengar över en gräns, passerar transaktionen med stor sannolikhet genom ett system som ägs och driftsätts utanför EU:s jurisdiktion. Visa, Mastercard, Swift — namnen är välbekanta, infrastrukturen är livsviktig, men kontrollen över den ligger i Washington, New York och Virginia.

Det är just den här bilden som europeiska tillsynsmyndigheter nu försöker måla upp i detalj, rapporterar Finextra. Målet är att kartlägga var de kritiska beroendena finns, vilka tjänster som saknar trovärdiga europeiska alternativ och — kanske viktigast av allt — vad som händer om något går fel.

Inte en ny fråga, men en ny allvar

Debatten om europeisk finansiell suveränitet är inte ny. Redan efter 2012 års kris, när Visa och Mastercard tillfälligt blockerade betalningar till Wikileaks, började analytiker varna för riskerna med en kontinents betalningsinfrastruktur lagrad i andra länders händer. Reaktionerna på USA:s sanktioner mot Ryssland 2014 och 2022 visade hur kraftfullt dessa instrument kan vara — men också hur snabbt de kan drabba oavsiktliga parter i länder som befinner sig mitt i geopolitiska konflikter de inte valt.

Det som har förändrats är kontexten. Handelsspänningarna mellan USA och Europa har under det senaste året tagit en ny, skarpare ton. Tullar, teknikregleringar och digitala handelshinder signalerar att den transatlantiska relationen inte längre är given. I det läget framstår ett totalt beroende av amerikanska betalningsnätverk som en strategisk exponering snarare än en praktisk fördel.

Tillsynsmyndigheterna understryker, enligt Finextra, att syftet inte är att stänga ute utländska aktörer. Det handlar om att säkerställa att EU har tillräcklig kontroll, insyn och motståndskraft — inte minst förmågan att ingripa om något går fel, utan att behöva be om tillåtelse från ett land med egna intressen.

Var finns de verkliga sårbarheterna?

Det finns flera lager i det här beroendet, och de är inte alltid synliga. På ytan handlar det om kortbetalningsnätverk — Visa och Mastercard hanterar merparten av alla kortbetalningar inom EU, och det finns inget inhemskt europeiskt alternativ i närheten av samma skala. EPI, det europeiska betalningsinitiativet, har länge lovats bli lösningen men lever fortfarande ett begränsat liv med ojämnt stöd från europeiska banker.

Djupare ned handlar det om transaktionsinfrastruktur, molntjänster och tekniska plattformar som hanterar clearing och avveckling. Många av dessa system driftsätts av amerikanska teknikföretag, vilket skapar ett sekundärt beroende som sällan diskuteras offentligt men är minst lika kritiskt.

Och sedan finns Swift — det belgisk-baserade men globalt dominerande meddelandesystemet för bankbetalningar. Trots att Swift formellt är en kooperativ organisation med europeiska rötter, har systemet historiskt agerat under stark påverkan från amerikanska sanktionsregimer. Det räcker med att minnas uteslutningen av iranska banker för att förstå vad ett sådant instrument kan innebära när det riktas mot fel håll.

Möjligheten i krisen

Här väljer jag att se möjligheten framför hotet — och det finns verkliga sådana. EU:s kartläggning av dessa beroenden är ett nödvändigt första steg mot en mer robust och självständig finansiell infrastruktur. Europa har kompetensen, kapitalet och den inre marknaden för att bygga alternativ i världsklass. Det som har saknats är den politiska viljan och — ärligt talat — den akuta känslan av nödvändighet.

Den känslan finns nu.

Om tillsynsarbetet leder till konkreta krav på redundans, inhemska alternativ och stärkt tillsynsrätt över kritisk infrastruktur, kan vi inom fem till tio år se ett Europa som är betydligt mindre sårbart — och betydligt mer konkurrenskraftigt — på det finansiella området. Det är inte protektionism. Det är klokt riskhantering i en värld där geopolitiken har förändrats fundamentalt.