Han sov i bilen för Musk – nu avslöjar han vad drömmen egentligen kostar
Han sov i bilen för Musk – nu avslöjar han vad det verkligen kostade.
När visionen äter upp människan
Det finns en berättelse som Silicon Valley älskar att berätta om sig själv. Den handlar om gränslös ambition, banbrytande teknik och visionärer som vågar förändra världen. Det är en kraftfull berättelse. Men bakom den glansfulla fasaden börjar vi nu höra fler röster som berättar om vad den egentligen kostar.
Steven Prast tillbringade flera år som ledande chef under Elon Musk – på rymdföretaget SpaceX och elbilstillverkaren Tesla. I samband med att han nu tillträder som operativ chef på svenska batterisatsningen Holyvolt väljer han att tala öppet om sin tid i Musks organisation. Bilden han målar upp, enligt Breakit, är allt annat än romantisk.
– Om jag inte var till nytta för att lösa dagens problem var det bäst att inte vara i samma rum, berättar Prast.
Devisen var enkel och nådefri: bidra fullt ut eller håll dig undan. I praktiken innebar det att Prast vid upprepade tillfällen sov i bilen snarare än att åka hem. Varje minut räknades. Varje timme borta från jobbet var en timme som konkurrenterna kunde utnyttja.
Detta är inte en ovanlig berättelse från Musks ekosystem. Det är i mångt och mycket en beskrivning av hela den kultur som vuxit fram i de mest hårdrivna delarna av techvärlden – en kultur där utmattning omdefinieras som hängivenhet och gränslöshet framställs som dygd.
Tekniken som ska rädda liv – om priset är rätt
Samtidigt utspelar sig en annan, lika avslöjande berättelse kring samma företag.
Elon Musk har i april 2026 hävdat att Teslas självkörningssystem Full Self-Driving är så överlägset mänskliga förare att det potentiellt skulle kunna rädda upp till 90 procent av de ungefär en miljon människor som dör i trafikolyckor globalt varje år. I USA beräknades drygt 36 600 personer omkomma i trafiken under 2025 enbart. Det är siffror som får en att stanna upp.
Nu riktar en Tesla-ägare i Wisconsin ett öppet brev till Musk, rapporterar CleanTechnica. Budskapet är vasst och svårt att avvisa: om tekniken verkligen är livsräddande i den utsträckning Musk själv påstår – hur kan Tesla då fortsätta ta betalt för den?
Brevskribenten, som kört systemet i fyra månader på en Tesla Model Y från 2026, beskriver det som imponerande. Han återger ett exempel där bilen självständigt körde in mot trottoarkanten och stannade när ett utryckningsfordon med blåljus närmade sig – för att sedan återuppta resan helt automatiskt. Tekniken fungerar. Det är inte det som är problemet.
Problemet är att bara 15 procent av Tesla-ägarna faktiskt använder självkörningssystemet, trots att många äger bilar med nödvändig hårdvara. Månadsavgiften på 99 dollar – omkring 1 000 kronor – uppges vara ett hinder för bred spridning.
I brevet dras en parallell till Nils Bohlin, den svenske uppfinnaren som 1959 patenterade trepunktsbältet och valde att licensiera det kostnadsfritt till hela bilindustrin. Det beslutet har sedan dess räddat miljontals liv. Volvo var först att göra det till standard. Frågan som ställs är enkel: varför följer inte Tesla samma moraliska kompass?
Samma kultur, två ansikten
Det är ingen slump att dessa två berättelser kretsar kring samma person och samma organisation. De är i själva verket två sidor av samma mynt.
En kultur som kräver att chefer sover i bilen för att hålla tempot är en kultur som sätter visionen före allt annat – inklusive de människor som förverkligar den. Och en företagsfilosofi som argumenterar för livräddande teknik men bakar in den bakom en betalvägg är en filosofi som sätter affärsmodellen före det moraliska ansvaret.
Det betyder inte att tekniken är oviktig. Självkörning kan mycket väl bli en av de mest transformativa säkerhetsinnovationerna i mänsklighetens historia. Och Prasts erfarenheter från världens mest hårdrivna techföretag är onekligen en gedigen meritlista – en han nu tar med sig in i den svenska batteribranschen via Holyvolt.
Men vi bör vara ärliga med vad vi normaliserar när vi romantiserar kulturen bakom framgångarna. Att sova i bilen är inte ett tecken på passion. Det är ett tecken på ett system som konsumerar sina egna.
Den verkliga frågan är om techvärlden kan behålla sin förmåga att förändra världen – utan att förstöra dem som gör det möjligt.
Vår analys
Dessa två berättelser är inte isolerade händelser – de är symptom på en djupare spänning i techkulturen som nu börjar bli omöjlig att ignorera.
När före detta toppchefer börjar tala öppet om omänskliga arbetsförhållanden, och när ägare börjar utmana det moraliska ramverket bakom affärsmodellerna, befinner vi oss i ett skifte. Transparensen ökar. Förväntningarna på etiskt ledarskap stiger.
För oss som följer AI-omställningen är detta viktiga signaler. Den transformativa potential som teknik som självkörning faktiskt besitter kan inte förverkligas fullt ut om den hålls inlåst bakom betalväggar eller om de organisationer som utvecklar den bränner ut sin egen personal.
Framåt ser jag två sannolika utvecklingslinjer: regulatoriskt tryck på säkerhetskritisk teknik som självkörning att ges bredare åtkomst, och ett växande motstånd mot kulturer som normaliserar utmattning som merit. Företag som förstår detta tidigt – och bygger hållbara organisationer med etiska affärsmodeller – kommer att vinna på lång sikt. De som inte gör det kommer att tvingas lära sig det på hårdare sätt.