USA lägger 50 miljarder på autonoma vapen – men tänker fel från grunden

När pengarna inte räcker för att lösa rätt problem

Det råder ingen brist på ambition. Inte heller på kapital. USA:s satsning på autonoma vapensystem och robotik rör sig i nästa budgetförslag om svimlande 50 miljarder dollar – en summa som få industrigrenar i världen ens kan drömma om. Och ändå, mitt i denna enorma kraftsamling, sätter sig general Frank Donovan ned och säger något oväntat ärligt: systemet hänger inte ihop.

Donovan, tidigare ledare för Pentagons Defense Autonomous Warfare Group och numera chef för US Southern Command, gav enligt Defense One en sällsynt öppenhjärtig bild av läget under SOF Week i Tampa. Hans budskap är inte dystert – men det är skärpt.

Plattformar kontra krigföring – en avgörande distinktion

Kärnan i Donovans kritik är en distinktion som låter enkel men som har djupgående konsekvenser: försvarsapparaten tänker i plattformar när den borde tänka i krigföring.

Vad menar han med det? Jo, att de enskilda försvarsgrenarna – armén, flottan, flygvapnet – var och en sköter sina egna relationer med försvarsindustrin och kongressen. De beställer, upphandlar och utvecklar utifrån sina respektive behov och traditioner. Resultatet blir system som är optimerade för grenen snarare än för den samlade stridskraftens gemensamma förmåga.

– Jag bryr mig inte om plattformarna i sig. Jag bryr mig om autonom krigföring, säger Donovan till Defense One.

Detta är inte bara semantik. Det är en diagnos av ett organisatoriskt grundproblem som vi känner igen från i stort sett alla stora omvandlingar som drivs av ny teknik: när strukturerna inte anpassas i takt med tekniken, tappar man fart – oavsett hur stor budgeten är.

Stuprören som bromsar

Donovan beskriver situationen med en träffande bild: två olympiska ringar som inte rör vid varandra. På den ena sidan de operativa behoven från fronten – vad soldater och befälhavare faktiskt behöver i fält. På den andra sidan hur försvarsgrenarna absorberar och omsätter dessa behov inom Pentagons interna strukturer.

Gapet mellan dessa två ringar är inte ett tekniskt gap. Det är ett samordningsgap. Och det är i just detta gap som miljarder riskerar att gå förlorade – inte till korruption eller slöseri, utan till felriktad precision.

Donovan betonar själv att hans styrka inte är teknisk djupkunskap. Det är förmågan att samordna resurser och rikta dem rätt. Det är en ledarskapsfilosofi som borde resonera hos alla som arbetat med storskalig digital omställning: tekniken är sällan problemet. Organisationen är det.

En ny kommandostruktur tar form

Enligt Defense One är förändringar på gång. Nya kommandostrukturer diskuteras för att bättre knyta samman de operativa behoven med anskaffningsprocesserna. Donovan leder nu arbetet med att omsätta teorin i praktik inom Southern Command – ett geografiskt ansvarsområde som spänner över Latinamerika och Karibien, och som allt oftare lyfts fram som ett testlabb för just autonoma förmågor i verkliga insatser.

Det är en sak att bygga ett autonomt system i ett laboratorium. Det är en helt annan sak att driftsätta det i komplexa, oförutsägbara miljöer där felmarginalen inte mäts i procent utan i människoliv.

Tekniken är redo – är organisationen det?

Det vi ser här är ett mönster som upprepas gång på gång i teknikdriven omvandling, oavsett om det gäller sjukvård, logistik eller nu alltså krigföring: tekniken springer iväg, organisationen haltar efter. Den som förstår detta – och agerar på det – vinner. Den som köper plattformar utan att bygga om strukturerna runtomkring, köper sig problem.

General Donovan verkar förstå detta. Frågan är om resten av det amerikanska försvarsmaskineriets 50-miljardersdrivna apparat gör detsamma.