Pokémon Go-spelare kartlade världen utan att veta om det — bilderna tränar nu AI-system som kan styra militära drönare

Från pokéstopp till drönarkarta

Det var en helt vanlig funktion i spelet. Vid vissa landmärken uppmanades Pokémon Go-spelare att hålla upp telefonen och filma platsen från olika vinklar — en liten extra uppgift som belönades med bonuspoäng. Miljontals spelare världen över gjorde det gärna, utan att fästa alltför stor vikt vid vad bilderna egentligen användes till.

Nu vet vi svaret, och det är mer långtgående än de flesta nog anade.

Enligt en rapport från Ars Technica har företaget Niantic Spatial — som knoppades av från spelutvecklaren Niantic i maj 2025 — tränat sina rumsliga AI-modeller på hela 30 miljarder bilder, varav en stor del härstammar från just dessa frivilliga skanningar. Bilderna är exceptionellt värdefulla: samma plats fotograferad från dussintals vinklar, under olika ljusförhållanden, med exakt metadata om kamerans läge och riktning vid varje tillfälle.

Resultatet är ett avancerat visuellt positioneringssystem — ett system som kan fastställa var en enhet befinner sig och åt vilket håll den är riktad, helt utan satellitstöd, genom att jämföra kamerabilder med detaljerade tredimensionella miljökartor.

Tekniken som gör GPS överflödig inomhus

För den som arbetar med robotik eller datorseende är det här genuint imponerande ingenjörskonst. Satellitnavigering fungerar dåligt inomhus, i trånga stadsmiljöer med höga byggnader, eller i miljöer där signalen aktivt störs. Visuell positionering löser precis de problemen — och Niantic Spatial har nu ett träningsunderlag av en skala som få aktörer kan matcha.

I mars 2026 tillkännagav bolaget ett samarbete med robotföretaget Coco Robotics, som använder tekniken för att styra fyrhjuliga leveransrobotar i stadsmiljöer. Det låter oskyldigt, och i det sammanhanget är det det. Men samma grundteknik — noggrann visuell positionering i komplexa miljöer utan satellitstöd — är precis vad som efterfrågas i militära drönarsystem, särskilt i sammanhang där GPS-störning är en reell faktor.

Niantic Spatials talesperson är noga med att understryka att skanningarna var frivilliga och att bolaget kommunicerat öppet om att datan skulle användas för att förbättra teknikplattformen sedan 2019. Det stämmer förmodligen formellt sett. Men det är en sak att skriva att data kan användas för att "förbättra upplevelsen och plattformen" — och en helt annan sak att de facto leverera navigeringsteknik med möjliga militära tillämpningar.

Samtycke i teorin, okunskap i praktiken

Det här är inte ett unikt fall. Det är ett mönster.

Sedan de stora konsumentplattformarnas genombrott har vi sett upprepade exempel på hur data som samlas in för ett syfte — att rekommendera restauranger, förbättra sökresultat, anpassa nyhetsflöden — sedermera visat sig ligga till grund för teknik som användarna aldrig föreställt sig. Den legala grunden är ofta intakt; användaravtalet löste det. Den etiska frågan är betydligt mer olöst.

För svenska användare är det värt att påminna sig om att GDPR visserligen ger starkare rättigheter än många andra regelverk, men att spel och appar med internationell räckvidd fortfarande opererar i gråzoner kring hur vidareförädlad data — tränade modeller snarare än rådata — hanteras och regleras.

Det verkligt intressanta tekniska skiftet här är att modellen inte är personuppgifter. Niantic Spatial delar inte dina bilder med någon försvarsaktör. De har tränat en modell på dina bilder, och det är modellen som säljs eller licensieras. Det är en distinktion som befintlig lagstiftning knappt börjat hantera.

Spelarna visste inte — men hade de velat veta?

Jag ställer mig den frågan genuint. Om Niantic Go år 2019 hade visat en tydlig dialogruta: "Dina skanningar kan komma att användas för att träna navigeringssystem, inklusive för autonoma farkoster med möjliga försvarsrelaterade användningsområden" — hur många hade klickat ja?

Sannolikt färre. Kanske inte tillräckligt många för att bygga ett underlag på 30 miljarder bilder.

Det är i den klyftan — mellan vad som är tillåtet och vad som är transparent — som den här historien egentligen utspelar sig.