Frankrike väljer bort Palantir – och ställer Europa inför en obehaglig fråga om digital självständighet

Brottet med Silicon Valley

Det tog tio år och ett avtalsförnyande så sent som i december – men när beslutet väl kom var det tydligt. Frankrikes inrikes säkerhetstjänst DGSI väljer bort det amerikanska analysföretaget Palantir till förmån för landsmännen på Chapsvision. Det rapporterar Bloomberg, och budskapet är svårt att missförstå.

Palantir försöker tona ned händelsen och uppger i ett uttalande till Politico att avtalet "fortfarande gäller fullt ut". Men ord är en sak – riktning är en annan. Frankrike rör sig bort från ett av Silicon Valleys mest inflytelserika underrättelseföretag, och skälen är inte tekniska. De är politiska och strategiska.

Palantirs nära band till Trumpadministrationen har väckt oro i europeiska regeringskretsar. Men det handlar om något djupare än enskilda personligheters politiska hemvist: det handlar om vem som i slutändan kontrollerar data, algoritmer och åtkomst när det verkligen gäller. Amerikansk lagstiftning ger amerikanska myndigheter vida befogenheter gentemot teknikföretag registrerade på amerikansk mark – och det är en juridisk verklighet som inga avtal kan skriva bort.

Frankrike sätter nu ord på vad flera europeiska länder länge tänkt: teknisk självständighet är inte en lyx, det är en säkerhetsfråga.

Drönare, AI och det nya slagfältet

Parallellt med denna diplomatiska rörelse pågår en militärteknisk omvälvning av historiska proportioner. Vid konferensen Defense One Tech Summit i Arlington beskrev Joseph Jewell, biträdande försvarsminister med ansvar för forskning och teknik, vad kriget i Ukraina har lärt oss.

Ukrainas förmåga att slå ut den ryska flottan – utan att själva ha en flotta – är enligt Jewell ett vägledande exempel. Nyckeln var enkla, svårdetekterade vapen i stora antal, och en inhemsk drönartillverkning som uppstod nästan över en natt. Nu beskriver han hur styrd artificiell intelligens alltmer kommer att ersätta manuell fjärrstyrning av drönare, och hur kombinationen av dyrbara precisionsvapen och hundratals AI-styrda farkoster kan bli normen i modernt krig.

– Med våra industriella resurser borde vi kunna göra detsamma, och ännu mer sofistikerat. Vi måste göra det, sade Jewell.

För att påskynda innovationstakten har det amerikanska försvarsdepartementet även infört ett program där privata företag kostnadsfritt kan licensiera statliga patent – ett tydligt tecken på att traditionella upphandlingscykler inte längre håller takt med verkligheten.

Vad betyder detta för Sverige och Europa?

Här möts de två berättelserna – och det är i detta korsande att det verkliga nyhetsvärdet framträder.

Om framtidens krig utkämpas med AI-styrda drönarsystem och snabb fältanpassad teknik, då är frågan om vem som äger och kontrollerar den tekniken inte akademisk. Den är existentiell.

Sverige är NATO-medlem sedan 2024. Vi delar underrättelser, planerar gemensamma operationer och antas kunna samverka i skarpt läge. Men om vår militära AI-infrastruktur vilar på amerikanska plattformar med oklara juridiska skyddsmurar – hur självständiga är vi egentligen i ett krisläge där Washington och Bryssel drar åt olika håll?

Frankrike har nu gjort ett val. Det är inte ett val mot USA – det är ett val för sig självt.

Europa har länge talat om strategisk autonomi. Nu börjar enstaka länder faktiskt agera. Frågan är om vi kan samordna oss tillräckligt snabbt för att bygga gemensam europeisk förmåga – inom underrättelseanalys, drönarteknik och militär AI – innan nästa kris tvingar fram beslut under tidspress.

Sverige har starka ingenjörstraditioner, välfinansierad försvarsindustri och en politisk vilja att ta säkerhet på allvar. Vi har också en tendens att underskatta vår egen förmåga. Det är dags att ändra på det.

Digital suveränitet är inte ett abstrakt begrepp. Det är frågan om vem som trycker på knappen – och vem som äger den.