Myten om den enkla klimatbromsen: Att kyla planeten kräver teknik som knappt existerar
Att kyla planeten med partiklar i atmosfären visar sig vara långt svårare än forskarna hoppades.
En lösning som kräver infrastruktur som inte finns
Solgeoteknik – idén om att reflektera tillräckligt med solljus tillbaka ut i rymden för att märkbart kyla ned jordens klimat – har länge levt ett bekvämt liv i teoretiska modeller. Problemet med modeller är att de sällan behöver lösa verklighetens besvärliga detaljer.
När forskare nu börjar planera faktiska försök, om än i liten skala, visar det sig enligt MIT Technology Review att redan de allra första testerna kräver helt ny infrastruktur, mångåriga förberedelser och betydande investeringar. Det är inte en fråga om att plocka fram befintlig teknik och sätta den i arbete. Det handlar om att uppfinna, bygga och validera system som i dag knappt existerar som prototyper.
Stratosfären är enkel att rita in på en karta – svårare att nå
De flesta projekt inom det som kallas solstrålningshantering riktar in sig på stratosfären, det atmosfärsskikt som befinner sig ungefär 20 kilometer över jordytan. Där är luften torrare och stabilare, vilket gör att spridda partiklar kan stanna kvar länge och täcka stora ytor. Det låter lovande – tills man inser att konventionella passagerarplan flyger på ungefär 12 kilometers höjd och är konstruerade för helt andra förhållanden.
Uppstartsföretaget Iris Aero arbetar med en flygplansdesign anpassad för stratosfären, med extremt långa vingar på ett litet, kompakt skrov. MIT Technology Review beskriver resultatet som mer likt ett vattenlöpande insekt än ett traditionellt flygplan. Det är fascinerande ingenjörskonst – men det understryker också hur långt från beprövad teknik vi befinner oss.
Vad ska egentligen spridas – och hur?
När man väl löst frågan om hur man tar sig upp, kvarstår frågan om vad som ska spridas. Vulkanutbrott har historiskt sett tillfälligt sänkt globala temperaturer genom att pumpa ut svavelpartiklar i atmosfären, och det är den effekten forskarna vill efterlikna. Men svavelsyra är tungt, kladdigt och svårhanterligt som last. Forskare vid University of Chicago arbetar därför med att identifiera lämpliga förstadier till syran – ämnen som är enklare att transportera och sprida men som ger liknande verkan när de väl befinner sig på rätt höjd.
Det är ett bra exempel på hur varje enskilt delproblem inom solgeoteknik kräver sitt eget forskningsprogram. Det är inte ett teknikprojekt – det är ett dussin parallella teknikprojekt som måste mogna i ungefär samma takt.
Konsekvenserna är djupt osäkra
Den kanske viktigaste frågan handlar varken om flygplan eller spridningsämnen, utan om vad som faktiskt händer om man lyckas. De potentiella konsekvenserna av storskalig klimatmanipulation är fortfarande djupt osäkra. Det som gynnar ett geografiskt område kan stjälpa förutsättningarna för ett annat. Monsunmönster, nederbördsfördelning och ekosystem kan påverkas på sätt som modellerna ännu inte kan förutsäga med tillräcklig noggrannhet.
Det skapar en politisk låsning som är minst lika svår att lösa som de tekniska hindren. Vem fattar beslut om att genomföra storskaliga ingrepp i klimatsystemet? Vilket land har rätt att säga nej? Det finns i dag inga bindande internationella ramverk för sådana beslut, och att bygga dem tar tid som klimatutvecklingen kanske inte ger oss.
Teknikutveckling i rätt riktning – men resan är lång
Jag vill vara tydlig med att jag ser teknisk problemlösning som något i grunden positivt. Att forskare nu faktiskt börjar brottas med de praktiska utmaningarna – i stället för att enbart diskutera dem i abstrakt – är ett steg framåt. Varje delproblem som identifieras och formuleras tydligt är ett delproblem som i princip kan lösas.
Men det är en sak att vara optimistisk och en annan att vara orealistisk. MIT Technology Reviews granskning påminner oss om att solgeoteknik just nu befinner sig i ett tidigt skede där grundläggande infrastruktur saknas, materialval är olösta och de globala styrningsfrågorna knappt ens diskuteras på allvar. Det är inte ett skäl att ge upp – men det är ett skäl att vara ärlig om var vi faktiskt befinner oss.
Vår analys
Solgeoteknik illustrerar något som återkommer i många av de allra mest ambitiösa teknikprojekten: glappet mellan teoretisk möjlighet och praktisk genomförbarhet är sällan linjärt. Ju närmre man kommer genomförande, desto fler okända variabler dyker upp.
Det som gör solgeoteknik extra komplext är att det inte bara är ett tekniskt problem – det är ett samhälleligt och geopolitiskt problem inbyggt i ett tekniskt skal. Även om flygplanen byggs, spridningsämnena hittas och testerna lyckas, återstår frågan om vem som har mandat att faktiskt använda tekniken i stor skala.
Min bedömning är att forskningen är värd att driva vidare, men med tydliga ögon. De närmaste åren kommer sannolikt att handla om att bygga kunskapsunderlag och testa delsystem – inte om att driftsätta lösningar. Det är ett långsiktigt arbete, och det behöver bedrivas parallellt med, inte i stället för, ambitiös utsläppsminskning.